En stund i stillheten

När man slappnar av efter att ha rest i flera veckor flyter timmarna snabbt. Istället för reseplaner, intryck och ständiga bemötanden med andra människor ersätts tiden med den ensamma människans tankar. Efter att ha ljud omkring sig hela tiden och allt det där bara försvinner hörs funderingarna inne i huvudet. Tvärtom mot vad man tror är det dessa dagar som utvecklar dig, det är inte erfarenheterna och upplevelserna i sig utan tiden där upplevelserna tar slut som gör det.

 

Det är därför som jag reser. Dire Dawa är en perfekt stad för att sitta ner och tänka. Det är en riktig stad med planerade gator och åtminstone några försök till att göra staden gemytlig. Trafiken som liksom de flesta mellanstora städer i Etiopien nästan uteslutande består av bajajer myllrar långsamt fram. I det gamla centrumet finner man ibland franska koloniala byggnader med takförsedda terrasser. Röda och rosa rosenbuskar växer upp längs dessa.

 

 

 

Det är svalkande att sätta sig på en sådan terrass. Skuggan skymmer borden och stolarna. Män och kvinnor sitter där för att dricka läsk. En och annan suput går också att finna. En äldre man från Djibouti hälsade mig välkommen in i skuggan. Han höjde sitt glas öl och utbringade en kort skål. Jag noterade hans muslimska kalott och tänkte att hans gråsprängda ögon och sylvassa tänder talade om ett hårt leverne.

 

Jag brydde mig inte något avsevärt om honom men liksom en berusad man som inte förstår när man ska sluta prata fortsatte han att tilltala mig. Jag svarade lite försynt och beställde in en läsk. Han fortsatte att prata med mig och berättade att han talade fem språk; franska, engelska, somali, arabiska och amhariska. Jag tänkte att han säkert var mer beläst än vad jag var och en man som talar fem språk är alltid värd att prata med, hur full han än är. Jag vill minnas mig att Hemingway sade att man måste vara full för att kunna utstå att prata med dårar.

 

Nu ser jag mig inte som en dåre, men om han redan hade hunnit att bli berusad var det inte mycket jag kunde göra åt det. Jag frågade vad han gjorde i Etiopien. ”Jag är sjuttiofem år” svarade han. Nåväl, han kanske var lite för full trots allt. ”Och jag har rest sedan jag var elva år gammal” fortsatte han. Sjuttiofem tänkte jag, det innebär att han föddes år 1938. Djibouti var då franskt och Etiopien var ockuperat av italienarna.

 

Varför han satt på ett café mittemot den gamla fransk-djiboutiska järnvägsstationen kunde jag inte förstå och frågade honom. ”Jag är på semester. Det är för långt att sitta på flygplan världen över numera! Nu sitter jag här tills pengarna tar slut och så åker jag hem på tisdag...”. För varje sak han skulle säga tog det ett tag innan han fann orden, men när han väl hade gjort det sade han det på felfri engelska.

 

Jag begav mig efter en stund och gick längs de gator jag kom ihåg från förra gången. Jag gick förbi mitt förra hotell och över den bro som går över den torra flodbanken. Floden leder ner till Somalia. Förra gången jag var i Dire Dawa var det svältkatastrof i Somalia. Det var en av de största svältkatastrofer som någonsin skett och idag är den bortglömd. Den gången bad jag en bön tillsammans med en katolsk präst när vi stod på bron. En flodvåg hade kommit på kvällen och sköljt bort ett tiotal hemlösa, så att de förlorade sina liv.

 

Jag möter ibland människor i Sverige som har inställningen att jorden behöver färre människor och att det främst är Afrika som bär ansvaret för att det ska ske. Faktiskt får jag ofta intrycket av att svenskar anser att jorden är överbefolkad eller kommer att överbefolkas. Vidskepelse och humbug kallar jag denna inställning.

 

Den största anledningen till att jordens befolkning ökar är inte att kvinnor föder fler barn än förr, tvärtom föder kvinnor färre barn för varje generation som går. Den största anledningen till att jordens befolkning ökar är att människor får det bättre. Snittet på livslängden ökar och färre barn dör under sina tidiga år. Idag ligger snittet barn per kvinna på 2,4, i Sverige är det cirka 2. Med enkel matematik kan man räkna ut att jordens befolkning kommer så gott som stagnera om det föds färre barn och fler blir gamla. De människor som inte önskar att en annan människas barn ska få leva ett hälsosamt och långt liv bör omvärdera sin åsikt.

 

Vi är inte så olika varandra världen över. Mannen som satt på caféet och drack öl var inte mycket olik en äldre man i Sverige. Han kunde fem språk, han hade rest och hade mycket att säga om världen. Ungdomarna på ett annat café kanske pratar om dem de beundrar, om filosofer eller vad som har hänt på jobbet. Vad som skiljer oss är hur vi äter, var vi äter och vad vi äter. Mycket av ett folks kultur kretsar kring måltiden.


Jag köpte en kamel och blev nomad

Jag hörde att man kunde köpa kameler utanför Harar. Det skulle vara marknadsdag för en sådan sak. Det var ett tillfälle jag bara inte kunde missa. Därför satte vi oss tillsammans med en irländare på en minibuss som accelererade nerför de slingrande vägarna till byn där kamelmarknaden skulle hållas.

 

Det var en solig dag. När människor tänker på den afrikanska solen och det torra klimatet denna dag kan då vara väldigt talande. Solen sken så starkt att det såg ut som om den reflekterades på den mörka huden på somalierna. Poliser hade gevär hängande över sina axlar och soldater påtagligt visade att vi bara var ett par kilometer från den oroliga Ogadenprovinsen. Öster- och söderut finns det bara berg, öken och därefter den somaliska gränsen.

 

Män med kjolliknande tyg runt sina midjor och rödfärgat hår vinglade långsamt med käppar i händerna. Det rödfärgade håret indikerar att du är en troende person. Barn längs hela vägen till utkanten av byn följde efter oss. De skrattade och sade vad de brukar ”you you you you”. Vi närmade oss marknaden. Det fanns ett flertal solskydd bestående av ett flertal träpinnar med ett simpelt tak. Under dessa låg männen och tuggade khat. Klockan var inte mer än nio på morgonen. Det var fullt med män som tuggade khat. Bakom ett skynke under varje skydd fanns det även en liten avdelning för kvinnor.

 

 

Bakom en mur såg jag kamelhuvuden sticka upp. En etiopier kom fram till oss. Han pratade spanska. Som tur var bodde irländaren, Brian, som vi tagit med oss normalt sett i Madrid. Etiopiern sade att han hade lärt sig spanska efter att ha bott på Kuba under Mengistu-tiden. Etiopien och Kuba hade då ett nära samarbete som föll tillsammans med att Dergen, militärregimen, föll i början av 1990-talet.

 

Det fanns hundratals av kameler. Vi gick runt bland de olika försäljarna som slog till sina kameler med en trästav varje gång de började att bråka med varandra. En av kamelerna med väldigt dåligt hyfs viftade till med sin svans så att någon svart och kletigt skvätte över mitt ansikte. Jag torkade bort det och frågade var den kamelen kom från. ”Sudan, det är en av de bästa” svarade försäljaren. Nej, den ville jag inte ha.

 

 

En annan man följde efter oss och skrev en prislista. Han visade upp den för mig. En unghane kostade mellan 12 000 – 15 000 birr, en mellankamel kostade 16 000 – 20 000 birr och de bästa 21 000 – 30 000 birr. En birr är trettio svenska öre. En bra kamel kostade alltså runt tusen dollar. Jag hittade en kamel som jag ville ha. Det var en yngling. Jag klappade den och försökte att gå iväg med den.

 

I tankarna lindade jag en sjal runt mitt huvud och tog på mig stora säckiga kläder i skydd mot solen. Jag begav mig sedan söderut med min kamelflock, för att köpa mig en vacker fru av en somalisk klanledare. Där började jag att föda upp kameler och samla på mig fler fruar. Jag skulle ena mig i kampen mot västmakterna, tappa tänder och lära mig somali. Mitt namn skulle bli ”den vita kamelen”.... vad det nu kan vara på somali. Plötsligt kom jag tillbaka till den riktiga världen. Försäljaren, den snikna jäveln, ville ha 15 000 för min yngling!

 

Istället tackade vi för oss och tog en bajaj ett par kilometer österut. Där kom vi till en plats som är känd för sina fascinerande stenformationer. Det är stora stenar som har stålsatt sig i bergshällen. Stenar balanserar på stenar och andra stenar har landat i märkliga ställningar. Det hände för två miljoner år sedan när Rift Valley vidgade sig.

 

 

Tillsammans med vår bajajförare som visade vägen gick vi uppför berget. Efter en stund var vi längst upp. Vi hade blivit stuckna av kaktusar hela vägen och när jag plockade ut kaktusarnas taggar var det ömt över benen och axlarna. Det gjorde inte så mycket. Det var vackert längst uppe på berget och stenarna var på något märkvärdigt sätt rogivande. Kanske var det för att de med perfekt balans låg helt stilla och bara väntade år efter år på att få falla till ro.

 

Vi kom tillbaka till Harar. Jag var något besviken för att jag inte hade fått köpt någon kamel men jag fick lov att svälja det. Istället åt vi lunch och började att planera inför kommande dagar.


Världens ände

Harar har i litteraturen samlat på sig ett rykte om att vara förknippat med världens ände. Det sägs vara den sista utposten för den civiliserade världen innan öken, stammar och vildmark nås. Harar var länge en märklig plats som fascinerade upptäcktsresande och västerländska makter under 1800-talet.

 

Staden hade en ringmur men folket var varken som européerna eller araberna. De talade ett säreget språk men var inte nomader som varken somalierna eller de krigiska stammarna i Kenya. De hade ett sofistikerat kungasystem och fungerade som en statsstat i likhet med Ragusa eller Venedig, men de tuggade khat, var ohövliga och brydde sig inte något avsevärt om den moderna vetenskapen, men deras närhet till Islam var stark. Det gjorde att staden förbryllade européerna.

 En av de mest berömda européer som kom till Harar var den franska poeten och handelsmannen, Arthur Rimbaud. Hans hus är byggt i en blandning mellan kolonialt franskt och orientaliskt arabiskt. Det ligger mitt i Harars gamla stad. Rimbaud tröttnade på poesin när han var tjugoett och gick istället med i den holländska armén där han efter två-tre år deserterade. Därefter begav han sig tillbaka till Frankrike och fann sin väg till Aden, i södra Jemen.

 

Som fransk handelsman flyttade han tillsammans med sitt kamerastativ till Harar i slutet av 1880-talet. Han blev den första fotografen i landet. Han fotograferade hela Harar och gjorde expeditioner västerut där han fotograferade människor, djur och natur. Idag går dessa bilder att finna i Rimbauds hus, i Harar. Kanske var det Rimbaud när han gick i land i Östafrika för att utforska en svart bit på den europeiska kartan som myntade Harars rykte.

 

Rimbaud dog efter att ha varit tvungen att amputera sitt ben. Fem år senare, år 1896, vann Abessinien (dåtidens Etiopien) det berömda slaget vid Adwa mot italienarna. De hade redan förlorat det som idag kallas Eritrea men bibehöll sin självständighet. Till stor del var det tack vare den franska handelsstation som Rimbaud etablerade i Harar. Det var genom denna som Abessinien fick sina moderna vapen i utbyte mot salt.

 

Rimbauds historia är fascinerade. Förmodligen var han ganska ensam i staden. Bara en handfull personer talade förmodligen franska. Inte minst hans granne Ras Mekonnen (Prins Mekonnen). Han var far till Tafari Mekonnen som föddes i Harar. När Tafaris far dog fick han titels Ras Tafari Mekonnen. När kejsaren i Abessinien dog blev Ras Tafari utnämnd till kejsare, Haile Selassie. Nu blev det mycket namn, men kontentan är att Rimbaud bodde granne med Haile Selassies far. I och med Rimabaud återvände till Frankrike under våren 1891 han hann förmodligen bara se Selassie som spädbarn som är född oktober 1890.

 

Efter att ha sett dessa två hus och läst om denna historia fortsatte vi vår vandring i den gamla staden. Vi kom till en kaffefabrik som är känd för sina rostade bönor. Om man ska köpa kaffe någonstans i Afrika så ska man göra det i Harar sägs det. Så vi köpte ett halvt kilo kaffebönor var. Solen började att värma, nästan steka oss, och vi märkte att invånarna i Harar hade försvunnit från gatorna. De hade adapterat den italienska siestan och under ett par timmar försvinner de bort i skydd mot solen.

 

Detsamma gjorde vi. Eftermiddagen så gott som försvann och kvällen närmade sig. Solen började att gå ner. Vi vågade oss ut på gatorna för att äta ett lätt mål mat innan vi skulle besöka stadens beryktade hyenor. I Harar har man av tradition matat hyenorna med harem, smutsig mat. Sådan mat som man som muslim förkastar, i detta fallet de delar av köttet man inte äter. Man gör det för att på så vis tämja hyenorna så att de vänjer sig vid att inte skada människor.

 

Hyenamatningen är en av många turistattraktioner i staden. Hyenorna är vilda men beter sig som om de är tama. De kommer nära inpå människorna och bryr sig inte något särskilt om turisterna. De låter sig bli matade med stort iver. Det är inte särskilt fula djur, som man kan tänka sig. Visst har de korta bakben och långa framben, en tjock överkropp och ett hånfullt grin, men deras försiktiga steg och fokuset på köttet fick dem att se harmlösa ut.


Den kaotiska sanningen

Jag vaknar upp till stadens alla ljud som beblandas i ett stort virrvarr av mopeder, människor som skriker och hundar som skäller. Någon tappar sina lådor över gatan och en annan hörs förbanna incidenten som förmodligen skett mitt framför dennes bajaj. En muezzin från ett närstående bönetorn sjunger Allah'u akhbar, Gud är stor.

 

Det är Harar jag är i. Islams fjärde heligaste stad. Afrikas Mecka och Etiopiens muslimska centrum. Staden står i kontrast mot det kristna Lalibela som kaotisk istället för lugn, som levande istället för i dvala. Det är en stad att hata för sitt absoluta oansvariga anlete och en stad att älska för sin ständiga vilja att skrika ut att vi inte behöver någon övermakt, att vi är ett med den. Allah är närvarande och likaså är synden. Ständigt balanserar staden på kanten av kronan för att varken slå över till krona eller klave.

 

 

 

Jag öppnar min balkongdörr och ser ut över platsen nedanför hotellet. Jag satt i ett par timmar föregående kväll och försökte att vänta ut människorna på gatan nedanför, men de vägrade att gå hem. Nu var desamma människor här igen. Kvinnorna sitter på marken och säljer grödor. Männen lassar på lastbilar. Dem som inte gör något tuggar istället khat. Denna fasansfulla drog som har lamslagit en hel region. Khatbältet sträcker sig från Nordöstra Kenya, genom Somaliregionen, norrut där det korsar Etiopiens östra gräns, genom Djibouti, tvärs över sundet till Aden i Yemen där drogen når den arabiska halvön.

 

Löven som männen tuggar är små och gröna. De smakar vad man kan tänka sig, löv och gräs. De annars vita tänderna blir långsamt gröna och resterna från sammanpressade löv försöker de att rensa bort med pinnar. Ögonen på en khatmissbrukare är tomma. Deras ögonvitor är blodsprängda och deras iris så pass små att de ser fullkomligt galna ut. I Harar är detta ett problem. När jag står på min balkong och tittar ut ser jag kvinnorna arbeta, några män lyfta säckar men en stor andel av bara män gå där med klasar av khatlöv i sina händer.

 

Kanske är det just dessa khatlöv som har gjort Harar till den plats som det är idag. En stad utan ordning och som ett utslitet organ, en lever som inte längre kan rensa bort det smutsiga. Det kanske är khatlöven som har gjort att staden istället för att planeras har skapat sig själv, som har skapat de små gränderna, alla de obestämda marknadsplatserna och de smutsiga husfasaderna. Det är en stad att hata och älska. Bristen på ordning är även det som gör staden. De små gränderna där man aldrig vet vad man finner. Där varje steg är en överraskning och varje syn är fascinerande.

 

 

 

Gud är stor kanske rättfärdigar staden. Om Gud är stor borde han se mellan gränderna och se vad varje människa bakom varje hörn gör. De kan kanske gömma sig bakom ett skjul eller längst inne i ett hörn i en liten khathåla. När någon bjuder mig på khat svarar jag att khat är lika mörkt som synden. De skrattar åt mig och samlar ihop ett till par löv för att stoppa in i munnen. Sedan önskar de mig en god dag.

 

Jag går vidare och imponeras istället av kvinnorna som får staden att gå runt. Jag imponeras över att de arbetar hela dagarna och utför det mesta av stadens arbete. Trots detta är deras ställning mycket svag. I sina unga år omskärs mer än nio av tio av kvinnorna. Om de är av somaliskt påbrå kan det vara riktigt illa. Att de sedan får stå ut med bortgifte, trakasserier och konkurrens med flera fruar gör inte deras liv lättare. Samtidigt sitter mannen och tuggar khat. Det är han som bestämmer. Jag imponeras över de kvinnor som med sega muskler bär tunga säckar, som kan balansera vattnet på huvudet som med rappa munnar utför affärstransaktioner och som sliter ut sig för sina barn.

 

Harar är en kaotisk men spännande stad. Det händer saker här från morgon till kväll. Jag föraktar många av dess män och ser upp till dess kvinnor. Jag vaknar till muezzin som sjunger för folkets och Guds skull.


Dagarna kommer och dagarna går

Adaama, eller Nazreth som staden även kallas, är huvudstaden i Omororegionen. Förmodligen har ordet omoro ingen särskild innebörd för svensken som hör det, men faktum är att det är en av Afrikas största etniska grupper. Faktiskt är omoro den största etniska gruppen i Etiopien och det finns drygt fyra gånger fler omoro är svenskar i världen.

 

Det är oftast amharaspråket som relateras till Etiopien. Etiopierna accepterar detta men det finns tvetydigheter speciellt bland den muslimska omorobefolkningen som anser sig vara Etiopiens största etniska grupp, större än amharafolket. Anledningen till att man har valt amhara som det nationella språket som hela landet måste lära sig beror på att det länge har varit förknippat med den kristna kejsardynastin som tog slut med Haile Selassie.

 

Splittringen är inte stor men den finns där. Kanske liknar det den lilla klyfta som finns mellan den finlandssvenska och finska befolkningen, där alla måste lära sig svenska trots att finlandssvenskarna är i minoritet. Det finns rimliga förklaringar till detta, de främsta talar om att ett enat språk är viktigt i nationalstat. Adaama som Nazreth heter på omoro verkar ha alldeles för mycket att göra för att hinna bry sig om något så befängt som etniska debatter.

 

 

 

Adaama är en levande stad. Kanske beror det på dess läge. Den är belägen drygt hundra kilometer öster om Addis Abeba i landets största region. Det är en perfekt centralort för trafik som kommer från alla väderstreck. Det är i Adaama som vägarna möts. Det har gjort staden till ett sekundärt finansiellt centrum bredvid landets huvudstad. Glasbeklädda höghus byggs över hela staden. Lyxhotell för affärsmän finns tillgängliga. Transporten, produktionen och finanserna skapar mängder med arbetstillfällen.

 

Adaama skiljer sig från övriga städer. De höga husen ramar in stadens huvudgata. På botten av dessa hus finns mängder med små butiker, caféer och barer där männen avnjuter dagens slut. Kvinnorna ser till att männen har det bra genom att agera personal överallt. Trots allt måste ju en hårt knegande man ha sin vilopaus någon gång. Den stackars kvinnan får stå ut med fjortontimmarspass och en natts sömn för att börja nästa dag igen.

 

Vi anlände till Adaama sent på kvällen. Universitetslektorn, Desta, log lyckligt mot oss. Han berättade att hans namn betydde just lycka. Det sken om honom när han frågade om vi behövde hjälp med att hitta ett hotell. Han hittade ett billigt åt oss. Det var nog det sämsta på resan men passade våra krav alldeles utmärkt den natten. Jag valde att blunda för de tiotal kackerlackor som kröp på väggen och ordnade mitt håliga myggnät. Livet från gatan utanför hördes och vi kunde inte motstå att gå ut och äta middag.

 

Kvällen blev inte lång och inte natten heller. Vakten på hotellet väckte oss klockan kvart i fem på morgonen och sade att vår minibuss var redo för avgång. Motvilligt klev jag upp och lufsade ut till minibussen där en kille började att rycka i min väska. Han hade bara bråttom av någon anledning. Vi körde fram och tillbaka i stan i en timme innan chauffören i fråga slutligen bestämde sig för att vi hade nog med passagerare. I en minibuss för tolv personer var vi arton.

 

Efter ett par timmar fick vi soppatorsk, bensinen tog slut. Tanken var så att säga tom. Likaså var förklaringarna till varför tanken var tom, tomma. Bottenlösa. Istället fick vi vänta i nästan två timmar på att en annan minibuss kom. I ordinär anda började herrarna att bråka med varandra om hur mycket pengar vardera buss skulle ha. När vi väl kom iväg stannade vi snart för att folk skulle äta frukost. Sedan kom vi iväg på riktigt. Förutom alla de små stopp på vägen. För att inte tala om alla korrupta poliser som stoppade oss för att få mutor från vad som visade sig vara vår illegala buss.

 

När vi äntligen skulle komma fram till Harar bestämde någon sig för att slänga av oss tre mil från staden. Efter mycket diskussion lyckades vi få pengar för den sista bussen. Jag förbannade skurkarna på den andra bussen och vi inväntade en ny minibuss. Som tur var blev inte väntan mycket längre än en halvtimme och nästan tolv timmar efter avfärd var vi äntligen framme i det afrikanska islams Mecka.


Lugnet föll över Awassa

Awassa sägs ha det bästa klimatet i Etiopien. Det ligger inte tillräckligt högt upp i bergen för att bli kyligt om kvällarna och inte tillräckligt långt söderut eller på fel sida av Rift Valley för att vara stekande hett. Den svala brisen från Awassasjön för med sig tur i kärlek sägs det. För många etiopier innebär det att Awassa är staden där kärlek föds.

 

Det är möjligt en något romantiserande bild av staden. För stadskärnan, Piazza, ligger något inåt landet och är i all ärlighet varken fult eller fint. Faktiskt är det ett ganska anspråkslöst centrum som saknar Bahir Dars stadskänsla och Harars kaos. I mångt och mycket känns det som en mötesplats. En stor väg delar av staden och stora rondeller gör att trafiken bestående av små blåvita mopedofodorn cirkulerar fram och tillbaka.

 

 

Det är inte förrän man ber en av dessa mopedförare, bajaj, att köra ner en till sjön som kärleken kan förstås. Sjön liknar mycket dem som finns utanför Arba Minch. Kanske är det för att det är en kedja av elva sjöar som har bildats i takt med att jorden har varit i rörelse. Bergen breder ut sig på andra sidan av sjön. Den gröna vassen visar att vattnet är grunt. Där mellan stråna som sticker upp upp till femtio meter från strandkanten går det en mängd människor. De står böjda och tittar med vaksamma blickar ner i vattnet. Plötsligt rycker det i deras armar och med sig upp har de en fisk.

 

Fiskarna är inte enorma men stora nog för att ge en ordenlig måltid. Restaurangerna längs den trädljumna strandpromenaden serverar denna fångst. Det luktar av stekolja och kol. Människor dricker läsk eller öl samtidigt som de beställer in fisk efter fisk för mindre än tio kronor stycket. Den serveras tillsammans med berbaray, chillisås. När man ätit klart tvättar man av fingrarna och går hand i hand vidare längs strandpromenaden.

 

 

Det var på en sådan plats jag bjöd Abraham på lunch. Han blev nog förvånad över att jag plötsligt sade till honom att sitta ner och när han fick veta att jag beställde in den fina fisken spred sig ett leende över hans läppar. Han kunde inte så mycket engelska men han hade varit hjälpsam i mitt sökande efter det svenska barnhemmet, Gryningsbarnen, som ska ligga i Awassa. Tyvärr var det utan någon lycka i mitt sökande.

 

Jag frågade Abraham vad han ville ha att dricka varav han beställde in en läsk var. "Jag tjugofem bröder och systrar. En enhetschef för SOS. En chefssjuksköterska i Addis. En annan lektor i juridik på universitetet i Mekelle. Bara jag som, eh, inte är smart" skrattade han. Nej, han hade kanske inte lyckats lika bra som sina tjugofem syskon men han ägde sin egen bajaj till skillnad från dem flesta som endast hyr dem.

 

Att hyra en bajaj innebär att man först måste samla ihop pengar för att skaffa en licens. Därefter måste man kontakta ett företag som hyr ut en bajaj till dig. Man har ingen ekonomisk press gentemot företaget, mer än att man måste betala hyran. Att äga sin egen bajaj ger fördelen att man kan hyra ut den när man själv vill ta ledigt. Abraham såg till att ta ledigt varje söndag så att han kunde sjunga med sin gospelkör i den protestantiska kyrkan i staden.

 

 

Efter en stund fick vi slut på intressanta samtalsämnen och hans bristfälliga engelska gjorde att det var svårt för honom att förstå vad jag sade. Det gjorde inte mig så mycket. Abraham hade visat mig till fiskerestaurangerna och jag var nöjd med att hör vad han hade att säga i en timmes tid. Jag tackade för mig efter att vi hade gått ett par kilometer på strandpromenaden.

 

Jag gick tillbaka till det lyxhotell vi hade besökt föregående kväll. Jag hälsade vänligt på personalen och i alldaglig manér frågade jag vad deras namn var, beställde in en öl och satte mig nere vid vattnet för att läsa. Det var nog ganska avslappnat i Awassa.


Den afrikanska natten

När man närmar sig ekvatorn kan en molnfri kväll betyda mer än årets alla kvällar. Stjärnorna på natthimlen lyser i enorma mängder. Man kan se stjärnfall och de flesta stjärntecken. Det finns inte en människa på denna jord som blir uttråkad av att sitta tillbakalutad och se på denna glimrande himmel. Karen Blixens ord från den Afrikanska Farmen ekade i mitt huvud och det kändes som om jag förstod vad hon ville ha sagt men inte hade ord nog till att säga det.

 

Solen gick långsamt ner i horisonten och ersattes med en röd skimrande måne. Den steg långsamt över bergen och dess reflexioner i Nilensjön gjorde att kusten kring sjön lös upp. Vi satt längst uppe på ett berg och beskådade naturens skådespel. Den afrikanska natthimlen är speciell. Det är ett lugn som faller över landskapet och människor liksom går in i ett nytt stadie av dagen. Det är slutstadiet där man förbereder sig för sömnen och försvinner i mörkret i väntan på att solen ska stiga.

 

 

 

Strax innan tio är det nästan helt tyst på gatorna. En och annan drucken man vinglar över den tomma gatan. Till och med de hemlösa och tiggarna är som borta. Förmodligen har de gått till sina tillhåll, där barnen ligger nära varandra för värmens skull och de äldre khatmissbrukarna försöker att gömma sig för vildhundar och råttor. Afrikas människor tar ledigt över natten. De tar ledigt från kanske en förnedrande vardag eller så tar de ledigt från de fjorton timmar de arbetar.

 

Det viktigaste en människa kan göra är att förlåta och att låta andra hjälpa en. Det är viktigare än att vara den som hjälper. Utan att kunna ta emot hjälp vet man inte hur riktig hjälp ska kunna ges. Utan att förlåta vet man inte heller hur man ska kunna ta emot tröst. Det är två grundläggande egenskaper hos en människa.

 

Jag vill inte påstå att etiopier är bättre på detta än vad svenskar är. Det vore naivt och förmodligen något fördomsfullt att säga. Etiopier är däremot ett mer religiöst folk. Oavsett om man är kristen eller muslim tror man på Gud. Både Jesus och Mohammed berättade just om förlåtelsen och det viktiga med att ge hjälp till den behövande. Det kan vara ett av många skäl till att etiopier ofta är väldigt gästvänliga. De bjuder in dig till sina hem väldigt fort. Utan att ha vanan inne för denna sedvänja förefaller denna inbjudan alldeles för rapp och faktiskt något aggressiv. Går det att lita på denna man?

 

Förmågan att kunna be om hjälp vid rätt tillfälle gör dig till en stor människa. Det ska inte ske av desperation eller girighet, det ska inte ske av lättja eller av frosseri. Det ska ske av medmänsklighet. Det ska ske av förmågan att vilja ta lärdom av någon annan eller därför att man vill bli någons vän. Det är få vänskaper som blir så starka som när man har hjälpt varandra. Det innebär också när jag reser till Etiopien så inser jag att min tillit till andra människor ständigt prövas av att låta den lokala befolkningen leda mig de rätta vägarna. Sällan slår detta fel och jag kan vara säker på att om det sker mig något i Etiopien finns det alltid en vän där för att hjälpa mig.

 

 

 

Jag har en dröm om att arbeta med biståndsarbete, och om jag inte gör det professionellt så åtminstone tillägna min fritid åt det. Jag tror inte att att man förstår biståndsarbetet förrän man förstår vikten av att själv kunna acceptera att ta emot hjälp själv. Nåväl nu får det räcka med moralisk predikan om dessa frågor.

 

Vi anlände efter en dags bussresa till Sydregionens huvudstad, Awassa. Det är en stad för etiopisk turism och känd för sina luxuösa hotell. Det är hit Addis Abebas överklass åker för att komma bort från luftföroreningar och buller, för att komma bort från den hektiska huvudstaden. Vi checkade in på ett billigt hotell bredvid busstationen med planen att åka ut till dessa lyxhotell för att nyttja deras bekvämligheter i ett par dagar.


Afrikas gröna själ

Jag har skrivit om Arba Minch som en centralort i ett område där stammar möts. Där stammarna är olika från varandra. Jag har beskrivit hur regeringen försöker att öka sitt inflytande över regionen för att på så vis integrera dessa stamfolk i det moderna Etiopien. Ungefär som Sverige gjorde under sextiotalet när de tvingade befolkningen att lyssna på ”rikssvenska” på nyheterna. Arba Minch och södra Etiopien är förutom detta ett naturskönt område fullt med vackra platser och fantastiska djur.

 

En irländare och en brittisk person frågade oss om kvällen om vi hade lust att följa med till en sjö utanför staden. Det var planerat att de skulle hyra en båt och gå på ett par timmars promenad i naturen. Vi hade planerat att åka till sydregionens huvudstad, Awassa, nästa dag men ångrade oss när vi hörde om deras planer. De berättade passionerat om hur man skulle få se södra Etiopiens djurliv, att man skulle få se de gröna bergen som bredde ut sig.

 

 

 

En minibuss hämtade upp oss från hotellet tidigt om morgonen. Den tog oss till naturreservatets samlingsplats för att vi skulle betala inträde och för att hämta upp en vakt. Det var en ung men hårdnackad man. Han hade ett svart kors runt halsen. Hans fingrar var tatuerade med bokstäver så att de på ett fult sätt formade ordet ”LOVE”. Kärlek kanske han kände, men det syntes inte i hans ansiktsuttryck. Han hade med sig ett maskingevär. Förmodligen som ett skydd mot krokodiler eller flodhästar.

 

Efter att ha hämtat upp alla människor som vi skulle ha med begav sig minibussen till sjön. En guide, en chaufför, en båtförare och vakten skulle med. Alla skulle betalas. Var för sig. Guiden, Kucho, sade att turistindustrin i Etiopien var under utveckling men hade inte nått så långt än. Jag kunde inte annat än att hålla med. Trots allt betalade vi alla som skulle med var för sig istället för ett paketpris.

 

Abaysjön, eller Nilensjön, är den näststörsta i Etiopien efter Tanasjön utanför Bahir Dar. Ironiskt nog är Tanasjön Nilens källa och inte Nilensjön. Nilensjön bredde ut sig framför oss när vi åkte med båten. Två pelikanflockar flög efter varandra. Det var stora vita fåglar som på rad svävade upp och ner över sjön. Kucho sade att de hälsade oss välkomna. Egentligen var det nog han som log lite åt att hans turister fick se något så vackert.

 

 

Vid stranden vi lade till på andra sidan av sjön låg det ett par stycken krokodiler. När vi skulle ta bilder på dem försvann de ner i vattnet. Det var stora varelser, klargröna i en ljus nyans. Det var svårt att tänka sig vad dessa arton tusen kräldjur levde av. Vi fortsatte uppför ett berg och när vi inte hade gått mer än fem minuter mötte vi en zebraflock. Det var ett tiotal zebror som förmodligen var på väg ner mot vattnet för att dricka. Dessa eleganta varelser var någorlunda skygga men de verkade inte stötta över att vi var där.

 

Vår tur fortsatte. Vi gick över en kulle och kom fram till en stor plan yta. En platå bredde ut sig. Överallt fanns det spår av djur. Den lokala stammen bor här med sin boskap. Träd med liksom en tefotsliknande krona hade slagit rot här och var. Zebror gick omkring. De blandade in sig bland ett fåtal människor, kossor och gaseller. När vårt följe tyckte att det passade gick vi rakt emot en stor zebraflock, på trettio djur. Vi kom väldigt nära dem och de gick runt oss. Vi var mitt bland dessa svarta och vita ränder som lekte, åt och gnäggade.

 

 

 Efter att ha tagit lite av en omväg tillbaka fick vi se flodhästar och mängder med krokodiler i full skala. Flodhästarna reste på sig och sträckte ut sina kroppar, liksom som om de ville stoltsera för våra kameror. Krokodilerna tittade slugt på oss och ju närmre vi kom desto mer försökte de att gömma sig i vattnet.

 

När vi kom tillbaka gick solen ner över Arba Minch. Vi drack ett par öl tillsammans med våra nyfunna vänner. Bergen och djuren utanför staden, nere vid sjön, gav efter sig ett levande minne.

 

 


Byn i bergen

Arba Minch är något av en speciell ort. Regeringen har försökt att storsatsa i Etiopiens sydvästra hörn vilket har gjort staden till ett centrum för regionen. Det finns bra infrastruktur, universitet, sjukhus och en relativt stor flygplats här. Allt för att integrera och assimilera regionens folk.

 

Det är just för folket som Arba Minch är berömt. Som jag tidigare har skrivit är regionen fylld med unika och spännande stamfolk. Varje by har sitt eget språk och sin egen historia. Av en ren tillfällighet råkar dessa byar ligga innanför Etiopiens gränser. För ett par hundra år sedan kunde de fritt vandra mellan Kenya, Sydsudan och Etiopien utan att varken gränser eller militär störde dem. Vad som har hänt, vilket även har skett med samerna i Sverige, är att moderna statsskick och gränsdragningar har burit in dem till bestämda ytor. Det förändrar givetvis folkens kultur.

 

 

Numera exploateras området mer och mer. De stammar som ligger närmst Arba Minch har börjat att leva på turism. Kulturen viker sig sakta men säkert för utomstående influenser. Som tack för detta belönas de med bra vägar, sjukvård, skolgång och avsevärt bättre levnadsstandard. Regeringen har försökt att göra dem till en del av Etiopien. Det innebär också att de får ta del av allt som landet erbjuder, men respekten för de små folken är inte alltid stor. Istället finns det tendenser till att de lokala stammarna uttrycker ett visst missnöje mot att kulturerna degenereras.

 

Det är viktiga frågor att belysa och tänka på innan man åker till en av stammarna. Istället för att resa in i Omodalens mest avskiljda hörn nöjde vi oss med att åka ett par timmar strax norr om Arba Minch, upp i bergen. Bussfärden var som många i Etiopien. Vi fick vänta i nästan två timmar på att bussen fylldes. När den väl var full så fylldes den ännu mer längs vägens gång. Till slut var den så full att den liknade en rullande myrstack. Långsamt klättrade den uppför de tusen meter vi skulle. Flera gånger var jag rädd att den skulle välta, men fram kom vi.

 

 

 

Byn vi kom till tillhör Dorzefolket. Det var huvudorten för stammen. Vi bemöttes av en person som krävde att vi skulle betala för att gå på byns gator. Efter mycket gräl gick vi tillslut med på det. Jag förklarade för herrn i fråga att hans attityd var taskig varav han svarade detsamma om min. Bittert gav jag med mig och vi gick vidare tills vi kom till en familjegård som erbjöd oss guide och ett besök.

 

Vi blev inbjudna i ett av de typiska hyddorna för byn. Det är relativt stora hyddor som ser ut som bikupor. Egentligen ska de förställa ett elefanthuvud. Dorzefolket var förr i tiden jägare och för hundra år sedan fanns det elefanter i de djungelbetäckta bergen utanför byn. Hyddan är indelad i en inre del med väggar och en yttre del med halm på golvet där boskapen står. Får och kor tar skydd för omvärlden. Varje familjegård har även ett bananplantage. Istället för den klassiska etiopiska pannkakan, injera, äter man bananträdsbröd gjort av stammen från ett bananträd.

 

Vi blev visade till två kooperativ, manufakturer. En manufaktur innebär att ett antal familjer eller människor går ihop för att skapa en lokal produktion i sina hem eller en mindre inhyrd lokal. En irländsk välgörenhetsorganisation har skänkt dem två lokaler, en för kvinnor och en för män. Kvinnorna arbetar med lerbruk och männen med att väva kläder. Det var spännande att se hur byn till stor del livnärde sig på dessa två produktioner.

 

Varje person på en familjegård har sin uppgift. Medan några av kvinnor spinner bommulstråd för väveriet arbetar några av männen med att ta hand om bananträden och boskapen. Numera har det även uppstått en turistindustri, vilket var något som alla dem jag pratade med i byn uppfattade som en god sak. Att en kultur utvecklas och anpassas är inte detsamma som att den försvinner. Däremot byts uttryck ut över tid, liksom kulturer har gjort i alla länder. Att föreställa sig Dorzefolket vara detsamma idag som för hundra år sedan är lika naivt som att föreställa sig svenskar vara demsamma.


Som om träden blev grönare

Jag vaknade till prästens mässa. Det hade fortgott hela natten. Kyrkan bredvid hotellet lockade till sig religiösa människor. Det var uppenbart att kyrkans roll i Arba Minch var central. Gudadyrkan i Arba Minch är mer komplex än på andra platser och en stor kyrka som hela staden ska se och höra är viktig för att regeringen liksom landets vagga ska påminnas. Det var sista dagen av fastan och hela staden visste om det.

 

Jag har skrivit så mycket om fastan att jag också bör nämna ett par ord om den. Inom katolicismen ska man fasta mellan fettisdagen och påsk. Rent traditionellt inom protestantismen ska man göra detsamma. Inom Islam fastar de troende under Ramadan. Judarna väljer att nöja sig med en fastedag, Yom Kippur. Poängen jag vill göra är att en fasta är något väldigt förekommande i världen. Inte minst bland de Ambrahamitiska religionerna som jag har nämnt.

 

 

 

Fastan i den etiopisk-ortodoxa kyrkan är oerhört viktig för religionen. Den innebär att man inte får äta något som kommer från djurlivet och man får inte äta innan sen eftermiddag, helst inte innan solen har gått ner. Under fastan som pågår under cirka arton dagar är det många etiopier som tar ledigt för att ha tid och energi till betänka sina liv och betänka sin position inför Gud. Inte minst min vän Yohannes, som vi träffade i Bahir Dar. ”Jag ser fastan både som ett tillfälle att bry om dem jag älskar och som ett tillfälle att tacka Gud för det liv jag har.”

 

I den etiopisk-ortodoxa kyrkan fastar man inte bara under den givna perioden, man fastar även alla högtider och två dagar i veckan, onsdag och fredag. Faktiskt kan vissa människor som är väldigt religiösa hamna inför problemet att det nästan varje dag finns något att fira Gud för. Det gör att de blir veganer på heltid. Det är ytterst sällan, men en normalt troende bör fasta ungefär hälften av årets dagar. Den teologiska förklaringen som jag har hört till att man fastar två dagar i veckan är att man om onsdagen sörjer att Judas förrådde Jesus och om fredagen att Jesus korsfästes.

 

Nåväl, nog med religion och information. Jag och Pontus valde att flyga från Bahir Dar till Arba Minch som ligger längst nere i sydvästra hörnet av landet. Ett par timmars stopp i Addis Abeba gjorde att vi hann med att besöka Stockholm. Nej, inte Staden men en restaurang som heter det. Det är en svensk-etiopier som jag läste om i Dagens Nyheter för ett par år sedan som har öppnat den. Vi beställde in svensk mat från en svensk meny.

 

Bordet bredvid satt Peter, en ung man i vår egen ålder från Rydebäck utanför Helsingborg. Jag berättade att min farmor och farfar bor där. Det tyckte vi båda var skoj och han bjöd på kaffe. Peter bor numera i Addis Abeba och är manager för restaurangen vi satt på. Han berättade att det fanns ungefär 200 diasporaetiopier från Sverige som har återvänt för att investera eller jobba i landet. Peter berättade att Etiopien är en av världens mest växande ekonomier och att landet utvecklas i blixthastighet. Det är något som jag själv rent fysiskt har uppfattat genom att se alla vägar, byggnader och tjänster som finns numera men inte för två år sedan.

 

 

 

En växande ekonomi må vara bra men fortfarande kvarstår stora problem. Kyrkan i Arba Minch är ett exempel på detta. Arba Minch ligger i ett område som historiskt sett har varit en favoritplats för äventyrare att åka till. Det är plats där antropologer som mig själv älskar för dess mångkulturalism. I varje by finner man en ny stam. I varje by finner man en ny religion. Vissa stammar har blivit konverterade till protestantism, katolicism eller etiopisk-ortodoxa kyrkan, medan andra har lyckats att isolera sig.

 

Kyrkan i Arba Minch är en symbol för missionens framsteg och en symbol för att de stora religionerna i landet bestämmer agendan. Prästens nattliga predikan som ljuder över staden påminner invånarna om att framtiden och friheten finns hos dem som blidkar Etiopiens nordligare kultur.

 

 


På djupet av Tanasjön

Det är lätt att föreställa sig en roman eller film utspela sig vid Tanasjön. Det är Blå Nilens källa och en mytomspunnen plats som historiskt har omtalats av äventyrare och arkeologer. Bahir Dar ligger vid Blå Nilens mynning vilket skapar en lätt sjöbris som drar in över stadens gator.

 

En liten båt förde oss ut på sjön. Det var en vacker dag. Solen hade gått upp och det var bara ett par vita moln på himmelen. Vattnet låg stilla när båten långsamt bröt genom det. Vi såg fiskare paddla ut på sina traditionella båtar gjorda i vass. Dem flesta bar ett vitt tygstycke om huvudet för att skydda det mot den kommande solen.

 

 

Båtturen till vårt första stopp skulle ta nästan en timme. Det var den största ön känd för sin lokala befolkning och en kyrka byggd på 1100-talet. Vi anlände till den lilla betongbryggan och bemöttes av en mängd människor som ville sälja sina tjänster eller souvenirer. ”Titta här, titta här! Kanske kan du köpa någon fin souvenir, ferengi, kanske kan du komma tillbaka sedan? Ska jag koka kaffe för dig som är klart till sedan?”. Att avfärda dem alla med ett leende är något av en utmaning men med vanan inne blir det snarare ett nöje än en börda.

 

En pojke ville visa oss vägen. Jag förklarade i ett tidigt stadie för honom att vi inte behövde något. Lurigt nog ledde han in oss på fel väg samtidigt som han försökte att övertala oss om att vi behövde hans tjänst, men jag stod på mig. Jag förklarade för honom att vi inte tänkte att betala några pengar. Då sade han att vi fick skylla oss själva. Vi kom till rätt väg vilket egentligen inte hade varit någon utmaning. För hela vägen från båten till kyrkan är det bara att följa souvenirstånden.

 

 

Kyrkan är egentligen inte särskilt anmärkningsvärd. Den är som de flesta kyrkor i Etiopien, cirkelformad i tre rum. Det yttersta rummet är för att be, det mellersta för att utföra ritualer och det innersta dit bara prästen får gå för kapellet. Det är tre trappsteg i enlighet med treenigheten för att komma upp till kyrkan. I det mellersta rummet finns det tolv pelare som var och en representerar varsin apostel. Målningarna som finns överallt berättar om bibelhistorier. Både arkitekturen och bilderna, som ni hör, innehar en stor symbolik vilket i slutändan formar en komplett etiopisk-ortodox kyrka.

 

Den andra ön vi åkte till är ett kloster för munkar, män. Munkarna på ön får inte se kvinnor alls. Om de gör det kan det förstås finnas en risk att de tänker syndiga tankar. Det är den finaste av öarna. Den är liten men har en liten kulle man ska gå uppför. Längst upp på kullen finns det en kyrka från år 1313, etiopisk tid, eller år 1323 europeisk tid. Där finns även ett litet museum. En munk försökte att förklara för oss de olika föremålen och visade upp en gammal bibel från 1300-talet. Sidorna är i getskinn och texten i svart och rött. Vi tog även en liten promenad på ön som har lite djungelkänsla med mycket ödlor och fåglar. Vid en strandbank råkade vi att skrämma ner en varan i vattnet.

 

 

 

I Bahir Dar hade Yohannes lyckats att hitta ett fiskespö som vi hade med oss. Vår plan var att åka till Blå Nilens mynning och fiska. Väl där dök det upp fem stycken flodhästar som försökte att gömma sig under vattnet. Vi ställde oss för att fiska men vårt brödbete var nog inget vidare för vårt syfte. Flodhästarna, örnarna och fåglarna var nog att titta på.

 

Väl i land gick vi till Bahir Dars marknad. Den är olik både den i Addis Abeba och den i Lalibela. Den är mer organiserad med mycket utrymme mellan stånden som är organiserade i fyrkantiga kvarter. Här säljs det bara lokala saker, kryddor, kaffebönor och råvaror som behövs. I utkanten av marknaden sitter det skräddare och människor som jobbar med annan detaljhandel. Jag köpte kryddor av olika slag medan Pontus köpte råa kaffebönor, till för att rostas.

 

Solen började att gå ner när vi var klara. Tyvärr fick vi ingen fångst men fisk fanns ändå att äta. Det är lätt att föreställa sig att en roman eller film utspelar sig vid Tanasjön. Vattnet ligger stilla och solen går ner i öst. Det är behaglig plats där brisen fläktar och livet är stilla.


Blå Nilen

Min vän, Yohannes, mötte oss vid busstationen i Bahir Dar. Det hade varit en lång dag. Att sova på bussarna från Lalibela var något av ett omöjligt uppdrag. Hotellet som Yohannes hade bokat åt oss var det bästa vi bott på hittills. Där somnade vi gott.

 

Vid solnedgången satte vi oss på en gräsmatta vid Tana-sjön. Vi beställde in ett par öl var och pratade. Tana-sjön är känd som den Blå Nilens källa. Det är en stor sjö som kryllar av djurliv. Krokodiler, fiskar och fåglar av alla dess slag går att finna. I Etiopien svarar sjön dessutom som en helig plats där kristna munkar och nunnor har bott i kloster på alla öar som ligger där. Tana-sjön är alltså en viktig plats på många sätt och vis. Att Bahir Dar ligger vid dess sydspets är inte märkligt med tanke på att det delvis är bra klimat och delvis omges staden av väldigt bördig jord.

 

Yohannes berättade att han håller på att slutföra journalistprogrammet på det lokala universitetet. Han planerar att ta en magisterexamen i statskunskap i framtiden. Jag passade på att fråga honom om journalistklimatet i Etiopien. Något som har blivit känt i Sverige sedan Martin Persson och Johan Schibbye satt fängslade efter att ha försökt göra ett reportage om Lundin Oil i Somaliprovinsen i Etiopien. Yohannes beklagade sig över att censuren är stark och att om man skriver om fel saker kan man hamna i fängelse. Han sade att han inte såg någon seriös framtid som journalist i landet.

 

 

 

Bussen till Tis Abey, Nilens rök, avgick tidigt nästa morgon. Att byn kallas Tis Abey är inte märkligt med tanke på att ett av världens största vattenfall ligger i närheten. Jag har varit där två gånger tidigare. Första gången för att se på vattenfallet. Andra gången för att delta i en av de mest magiska reseupplevelser jag varit med på. Det var en religiös högtid i ängeln Gabriels ära. Vi var ett tusental personer som gick till en kyrka ungefär åtta kilometer från byn. Där bad deltagarna i tjugo timmar och ett flertal fascinerande ritualer utfördes, bland annat exorcism när de onda djävlarna skulle bedrivas ut ur kvinnorna.

 

Denna gången var vi inte där för att delta på en religiös högtid. På vägen ut mot fallen hörde vi en präst mässa, det var för att vi är i Etiopien mitt under fastan. Yohannes tackade och bad en bön innan vi gick vidare. Promenaden ut till fallen går först över en portugisisk bro som byggdes i slutet av 1500-talet av portugisiska upptäcktsresande. Därefter går man förbi otaliga barn som försöker att sälja mängder med prylar till dig. Jag har börjat att bemöta dem med ett leende och vänligt men tydligt att tacka nej.

 

Innan man går över till det största av fallen måste man korsa en bro. Den byggdes av svenska missionärer för ett antal år sedan och gör att tiden att ta sig till fallet är enbart en bråkdel från tidigare. Yohannes berättade att en amerikan hade hoppat från bron året tidigare, det är cirka tjugofem meter ner till de steniga och starka strömmarna. Historien säger att han var en spion för CIA och att etiopiska polisen hade kommit på honom. Det är alltid kul med historier.

 

 

 

Fallen är enorma. De är knappast blå för vattnet för med sig en mängd damm och jord som färgar vattnet brunt istället. Bruna Nilen är ett riktigare namn. Jag ställde mig så långt fram jag kunde medan Yohannes och Pontus väntade bakom. Vattnet som skvätte gjorde mig genomblöt, men som tur var hade vi vår första dag med sol på hela resan så jag torkade fort.

 

Den lokala bussen på vägen tillbaka är nämnvärd. Vi väntade under ett litet tak på att bussen skulle komma. När den väl kom stannade den vid en plats. Sedan en annan och slutligen ännu en. Då bestämde vi oss för att kliva på. Jag och Pontus satte oss som lydiga svenskar i väntan på att bussen skulle fyllas. Jag såg att säten reserverades runtomkring och tänkte att snart ska den väl ändå köra. Vi väntade en timme och sedan en timme till. Under tiden hade bussen fyllts med rissäckar, halm, tombackar och diverse andra jordbruksföremål.

 

Plötsligt bestämde sig en förare för att starta bussen. Lika plötsligt blev det ett väldigt liv utanför och alla kom på att de faktiskt skulle på bussen och att de faktiskt hade ett par stycken små ärenden kvar att utföra. Jag slog mig på pannan och sade högt på svenska att ”det kunde ni la ha tänkt på innan, två timmar har bussen stått här!”. Människor skulle säga adjö till några. En skulle välsigna sitt barn och en annan skulle fylla på med ännu fler tombackar.

 

Bussen fylldes med människor som inte längre kunde stå på golvet på grund av alla säckar. När bussen väl körde fylldes den på mer och mer. Efter halva resan kunde inte jag ha fötterna på golvet trots att jag satt ner. Bussen var mer än full och ett flertal personer höll balansen genom att luta sig mot mig. Lyckligtvis tyckte jag att hela denna procedur var underhållande. Mitt i kaoset verkade det trots allt som om alla människor visste precis vad som hände och vad som skulle hända.

 

Resan hem från de blå fallen tog ett par timmar längre tid än vad vi hade räknat med, men det gjorde inte så mycket. Vi hade trots allt inte bråttom till något annat än att dricka te. Att dricka te i Bahir Dar, nere vid sjön och uppleva stadens charm.

 

 

 

 


Och vi lämnade himmelen

Och vi lämnade himmelen

 

Det fortsatte att regna. Molnen låg på marknivå. Det regnade inne i molnen. Det var som om vattnet kom från alla håll. Vår planerade vandring blev inte av. Istället stannade vi kvar i Lalibela och fick uppleva staden som en vanlig stad istället för bara en turistort. Det var lördag och den stora marknaden nalkades.

 

Överallt finns det människor. Främst är det ungdomar eller barn, alla killar. De har lärt sig från tidig ålder att det ibland händer att utlänningar pratar med dem. De vill visa vägen eller hitta på tjänster som de kan göra för att få tag på ett par kronor. Att prata med dem är givetvis roligt men det innebär också att man skapar en gnista hopp. Den gnistan hopp blir större och större ju längre tiden går. Hur man än bär sig åt blir barnen i slutändan så pass efterhängsna att det enda vis att bli lämnad ifred på är genom att ge dem ett par kronor.

 

Marknaden i Lalibela är liksom marknader i Etiopien är mest, oplanerade och kaotiska. Det ger en viss charm. Människor går dit med sina varor, ställer sig eller sätter sig där det passar dem bäst. Regnet ökade i intensitet ännu mer. Små floder började att bildas som sköljde mellan och under alla försäljare. Barnen som hade följt oss till marknaden började få bråttom att komma därifrån, men ännu hade de inte fått sina pengar. Till slut var jag tvungen att ge vika för dem.

 

 

 

Jag ville se hotellet jag bodde på senast. Vi gick dit och kom till en liten gränd med en plåtdörr som det gick att öppna. Skylten som indikerade vad hotellet heter var igengrodd av trädet bredvid. Hotellet var något av ödslig och förfallen plats. Bodde jag här senast? En kille stack ut huvudet ur ett litet skjul inte högre än en halvmeter och inte längre än två meter. Han kände igen mig. Jag sade att de kanske kunde klippa buskarna på innergården och uppdatera hotellet lite.

 

Vi åt middag på ett av de äldsta hotellen i Lalibela. Det är ett charmigt hotell med en stor trädgård och terrass. Utsikten är fenomenal. På hemvägen var det någon som hälsade. Det visade sig vara pojken från mitt gamla hotell och ägaren till det. Tanken var att vi skulle promenera de två kilometer som det är till busshållplatsen klockan fem nästa morgon, men han erbjöd att köra oss för en billig peng. Jag antar att priset vi fick betala var så pass lågt just därför att de kände igen mig från två år tidigare. Det lönar sig att vara socialt lagd.

 

Att åka buss i Etiopien är ett projekt i sig. Alla bussar avgår klockan sex om morgonen. Det innebär att man bör vara vid busstationen åtminstone fyrtiofem minuter innan avgång. Väl framme vid busstationen måste man förhandla om ett pris och se till att man får en sittplats. Bussen avgår plötsligt. Den stannar överallt. Fyller på människor längs vägen. Vi skulle göra ett byte vid en större väg. Bussen fylldes på längs vägen till bytet. En muslimsk oerhört fattig familj kom på. De hade små barn med sig, uppenbart undernärda.

 

 

 

Längs alla etiopiska vägar ser man människor som är på väg. Det är barn, familjer eller människor som går med sitt boskap. De är på väg. Ibland ser man någon springa från en by till en annan. Ibland ser man någon som rider. Vart alla är på väg är svårt att säga. Kanske har de varit i kyrkan eller så ska de besöka familj i en annan by. Alla dessa människor som antingen går barfota eller i utslitna skor noterar knappt att bilarna kommer. Boskapen flyttar på sig när chauffören tutar och barnen retas genom att springa in framför bilen.

 

Den etiopiska musiken hörs hela vägen och de nasala sångrösterna sjunger om kristendomen. Man ser möten och människor som firar längs hela vägen. Idag var det Meles Zenawis, den förra presidentens, dödsdag. Etiopien är grönt, det är bergigt och det är levande.


Det nya Jerusalem

Att resa i Etiopien består ofta av väldigt tidiga mornar, långa transportsträckor och stela leder. Alla transporter avgår mellan klockan fem och sex i europeisk tid, eller klockan elva eller tolv i afrikansk tid. Det innebär att en god resenär bör ställa in en väckarklocka. Det innebär också att en god resenär bör bita ihop och ha energi till att le en hel dag.

 

Musiken från nattklubben bredvid hotellet hade precis slutat när taxin som skulle ta oss till flygplatsen knackade på dörren. I sedvanlig stil var det en gammal blåvit lada av årgången 1975. Den spottade och fräste tills den tillslut rullade ner för backen. Rulla är ett ganska precist ord att använda i detta sammanhanget. Jag hade aldrig tänkt på att det var nedförsbacke hela vägen till flygplatsen om det inte vore för att bilen just rullade.

 

Vi anlände till Lalibela, Etiopiens heliga huvudstad, i slutet av morgonen. Snabbt hittade vi ett hotell och en guide som skulle ta oss till stadens underverk. Jag noterade att standarden i Lalibela har utvecklats avsevärt på bara två år. Att få tag på internet, varmt vatten och rena lakan var nästan en omöjlighet om man betalade mindre än trettio dollar natten. Tro mig; man får mycket för trettio dollar i det här landet. Vårt hotell bestod av ett tiotalrum som omgärdade en grön gård fylld med blommor och växter.

 

 

Lalibela byggdes mellan år 1166 och 1188. Det var dåtidens kung, Lalibela, som bestämde att det skulle göras. Han var väl berest och ryktet säger att han tillägnade sig dessa resor åt att studera filosofi, arkitektur och teologi utomlands. Kung Lalibela lyckades att komma till Jerusalem trots krigen som fördes mellan kristna och muslimer. Han imponerades av dess prakt och salighet. När Saladin slutligen lyckades att erövra Jerusalem blev det mycket svårt som kristen att resa dit. Samtidigt växte hotet från de numera starka muslimerna i öst. Det gjorde att Kung Lalibela beodrade att flytta huvudstaden från Axum till bergen.

 

Det fanns två stora problem med detta. Delvis fanns det inte byggnadsmaterial för att bygga en helt ny stad och delvis blev Lalibela oerhört isolerat. Det sistnämnda var även stadens fördel. Lalibela insåg att det skulle krävas något för att blidka befolkningen och samtidigt upprätthålla religionen. Vad det fanns gott om var berg. Med inspiration från grekiska grottkyrkor och kanske det jordanska Petra beodrade Lalibela att elva kyrkor skulle huggas ut ur bergen. Var och en ska symbolisera antingen en plats där Jesus varit eller ett helgon. Det skulle göra att Jerusalem förflyttades till Lalibela, skapa en nationalsymbol och upprätthålla Lalibelas stolthet mot övriga världen.

 

 

Att vandra runt dessa massiva kyrkor som är urholkade ur massivt berg är fascinerande. Kyrkorna som i mångt och mycket består av en monoteistisk koloss är häpnadsväckande. Vår guide visade oss från den ena kyrkan till den andra. Han berättade om all symbolik som finns överallt, som om varje hörn betyder något. Samtidigt regnade det. Det formade floder i de tunnlar och gångar vi skulle gå i. Heliga barfota män och kvinnor som var i Lalibela för att be gick som i trans från plats till plats. De som kunde läsa reciterade bibeln och i vissa kyrkor samlades grupper för att sjunga.

 

Vi gick igenom den hundra meter långa svarta tunneln som symboliserar synden innan man kommer till himmelen. På andra sidan kom vi till himmelen. Det gröna bergslandskapet bredde ut sig framför oss. Små bruna lerhyddor syntes överallt. Fåglarna i gula, blå, svarta och orangea färger badade i vattnet. Förståelsen för att dessa stora mängder av religiösa människor tillber Gud i Lalibela, Afrikas Jerusalem, är stor.

 

Jag firade min födelsedag på en av jordens heligaste platser. Jag fick ett flertal välsignelser av kristna lyckosökare. På kvällen träffade vi Rose, en australiensk volontär för Röda Korset i Nairobi. Hon var i sextioårsåldern. En hippieliknande kvinna som bemötte oss med ett stort leende. Hon frågade oss om vi ville följa med till en lokal klubb för att dansa. Dansa tänkte jag att det ska jag allt inte göra, men förstod väl i mitt inre att det skulle vara svårt att undvika efter ett glas tej, lokalt honungsvin.

 

Vi gick dit. På vägen började det att regna. Det regnade kraftigare och kraftigare. Till sist var vi genomblöta. När vi kom in i värmen i huset på den lilla bakgatan bemöttes vi av levande musik och en fylld lokal. Vi satte oss ner bredvid två fransmän som Rose var bekant med. Den traditionella musiken spelades av ett par stycken musiker. Trummorna slog i takt med att dansarna började att dansa. En sådan dans har jag aldrig sett förr. De rörda nedre delen av kroppen oerhört lite och fick övre delen att skaka samtidigt som de gjorde väsande ljud.

 

 

Som jag hade trott var det oundvikligt för mig att försöka mig på en dans. Jag fick faktiskt den stora äran att inleda gästernas dans, förmodligen för att jag satt bäst till för att bjuda upp. Nog om min dans. Kvällen fortsatte och vi skrattade. Det blev trots allt en riktig födelsedagsfest i Etiopien. På hemvägen började det att regna igen. När vi kom hem till hotellet var så blöta att till och med våra mest inre delar var blöta. Som tur var hade det etiopiska honungsvinet värmt våra kroppar.


En svunnen tid

Varje stad har sina stadsdelar. Varje stadsdel har sina egna uttryck. Det är det som formar en hel stads personlighet. Blandningen mellan de olika kvarteren och människorna som lever i dem. Addis Abeba är som vilken annan stad i världen, med klara skiljelinjer mellan olika områden.

 

Piazza är Addis Abebas kärna, där staden har utvecklats från. Här möts hela staden, restaurangerna finns överallt och nattklubbarna spelar en blandning mellan etiopisk och västerländsk musik. Mercato ligger inte långt därifrån. Det var det planerade marknadsområdet där varor skulle köpas och säljas, dit jordbrukarna skulle ta sin skörd och ett område för etiopierna själva att bedriva sina verksamheter.

 

 

 

Mercato har med åren växt. Stadsdelen har blivit tätare och plötsligt har det börjat byggas plåtskjul och små permanenta lokaler. Addis Abeba har expanderat och vägarna har omringat området som på något vis har beskyddat sig från de höga husen och asfalten. Mercato har levt sitt eget liv. Marknaden har växt och blivit till världens största. Det har varit den idealiska platsen att gömma sig från civilisationen.

 

Numera är Mercato en stad inne i staden. Polisen försöker att få bukt på kriminaliteten utan att lyckas avsevärt. Somaliska flyktingar som har begivit sig bort från flyktinglägren strömmar till Mercato i hopp om att bilda sig ett liv. Istället väntar arbetslöshet, fattigdom och rännstensråttor. Faktiskt är det lite av en makaber tanke att Mercato har mellan marknadens stånd blivit till en slumstad där de somaliska klanrelaterade gängstriderna pågår.

 

Jag och Pontus gick till Mercato under dagtid. Solen sken för första gången och marknadens huvudgata var full av liv. Kvinnor sitter på den låga trottoaren och kokar kaffe, barnen springer längs gatan och leker, män släpar sitt boskap mot den öppna boskapsmarknaden och butiksinnehavarna försöker frenetiskt att locka till sig oss ”frengi” (utlänningar). Vi gick genom Mercato bara för att se det.

 

Vi planerade att besöka Addis Abebas lejonzoo men det visade sig vara stängt när vi kom dit. Bredvid hittade vi en taxichaufför som vi diskuterade priset med. Plötsligt kom det fram en annan chaufför som gav ett lägre pris varav dessa två började att bråka. De nästan slogs med varandra tills de kom på att ”se där är ju våra kunder som håller på att gå”. Den förstnämnda gick med på att ta oss till det lägre priset i slutändan och bad hemskt mycket om ursäkt för sitt beteende. Faktiskt uttryckte han sorgligt att det var skamlöst.

 

Fram kom vi till muséet för den röda terrorn. En guide visade runt oss och berättade att den röda terrorn syftar till den fascistisk-kommunistiska juntan som avsatte Haile Selassie. Deras ledare Mengistu skydde inga medel att knäcka oppositionen. Muséet var fyllt med ansikten av människor som blivit torterade, lemlästade och mördade av Mengistus trupper. Speciellt rummet som var fyllt med dödsskallar och benrester skapade en närhetsbild. En halv miljon människor beräknas ha blivit mördade och ytterligare en halv miljon dött till följd av svältkatastrofer.

 

Mengistu bor idag granne med Zimbabwes eviga ledare, Mugabe. Han jämförs ofta med Pol Pot (Kambodja) som en av de brutalaste ledare i mänsklighetens historia. Muséet i Etiopien påminner oss om att krig och förtryck måste motarbetas. Muséet påminner oss svenskar om att vi lever i den bästa av världar och att vi måste vara optimistiska för mänsklighetens framtid.


RSS 2.0