I Ararats skugga

Dag 15 och 16. Jerevan.

 

Det är alltid svårt att avsluta en resa som denna. En resa där man är så intensivt på resande fot, tar in så många intryck och möter så många människor som alla ska göra sitt avtryck. De första resorna jag var ute på var allra svårast att avsluta. De medförde alltid ett mörker som jag inte visste hur jag skulle bli av med. Det mörkret har blivit något lättare att hantera nu. Kanske just därför att jag vet att jag tar med mig något hem efter varje resa. En ny livslust, en ny livsglädje, men också en stark vilja att förändra min vardag.

 

Jerevan kan vara den perfekta staden att avsluta en sådan här resa i. Det är en kosmopolitisk stad, samtidigt som den är avslappnad. Det är mängder med gågator som pryds av caféer och vinbarer. Det är något kontinentalt över staden, där män delar en flaska vin på hippa caféer och kvinnor som alla klär sig som om Jerevan vore det nya Paris. Berget Ararats skugga bär upp stadens stolthet med stor respekt. Att inte fler resetidningar och festsuktande ungdomar har upptäckt Jerevan är för mig ett mysterium. I Kaukasien talas det desto mer om Tbilisi och Baku som båda städerna visserligen har viss charm, men i mitt tycke inte är i närheten av Jerevans skönhet.

 

Om ni har läst mina tidigare inlägg så förstår ni att det finns ett stort gap mellan Jerevan och övriga Armenien. Huvudvägen som går från norr till söder är tvåfilig och fylld med gropar vilket gör att bilarna i långsam fart får sicksacka sig fram. Det talas knappt ett ord engelska utanför Jerevan. Städerna är mycket mindre och det finns en viss känsla av att det är Sovjetunionens bortglömda hörn. Det går inte att jämföra med Jerevans puls.

 

Det är lätt att bli rödvinsalkoholist i staden när man i eftermiddagssolen går mellan vinbarerna. Ömsomt tänker jag på resan som varit och ömsomt njuter jag bara av stunden. Jag tänker också på de livsval som jag vill göra när jag kommer hem, men kommer väl inte så långt i tankarna. Jag tänker på det armeniska folkmordet som skedde 1915 där mellan sexhundratusen och en miljon människor dog och förundras återigen av hur vänligt och öppet Armenien är trots den trängdhet som landet känner mellan Turkiet och Azerbajdjan. Folksjälen låter sig inte rubbas över geopolitiska bekymmer.

 

Det var gott att äta något annat än grillspett, ris och grönsaksröror när vi kom till Jerevan. Det levande restauranglivet bjuder på ett bra utbud av vällagade rätter. Under resan är det just det ovanstående som vi har ätit mest. Delvis därför att det är billigare och delvis att det är just vad man verkar äta mest i både Iran och Armenien. Faktiskt så har maten varit det enda jag varit något besviken på i Iran, just därför att den har varit så likriktig.

 

Hur som helst så är denna resan, trots att den inte varit så lång, en av de resor som jag känner mig mest berörd av.  Berörd på så vis att jag har haft tid att reflektera. Det också ha att göra med det terrorattentat som skedde i Stockholm bara dagar innan jag åkte. Jag åkte innan jag hade hunnit ta mig an mitt eget trauma från attacken vilket har gjort att denna resan har fått mig att tänka djupa tankar om mänsklig godhet och ondska. Det låter klyshigt, men det är väl just det som är min roll som filosofisk resebloggare.


På gränsen till limbo

Dag 13 och 14. Nagorno-Karabakh.

 

Nagorno-Karabakh är en sådan plats som man tror att man aldrig kommer tillbaka till. En sådan plats som ligger i minnet och när någon pratar om utbrytarstater eller krigen i Kaukasus så kommer du att kunna säga "jag har varit där". För den orädde resenären är denna lilla utbrytarrepublik tillsynes det perfekta skrytet.

 

Det är å andra sidan inte varför jag kom tillbaka till Nagorno-Karabakh. Väl där så är det inte mycket att skryta över i och med det vardagliga livet är som på vilken annan plats som helst, förutom med ett större kollektivt minne över de blodiga krig som ägde rum för cirka tjugofem år sedan. Detta minne definierar befolkningen till stor del och det väcks till liv med jämna mellanrum. Senast i april förra året var det gränskrig mellan Azerbajdzjan och Nagoro-Karabakh igen. I svensk media bekräftades ett tjugotal döda. Enligt lokala källor, biståndsorganisationer, så rörde det sig snarare om hundratals.

 

Jag vill egentligen inte skriva om krig och elände. Jag vill skriva om vänligheten i bergen, om kyrkorna i bergen och om det vardagliga livet. Men det är svårt att nämna Nagorno-Karabakh utan att säga något om utbrytarstatens historia.

 

Vid frigörelsen från Sovjetunionen så bröt ett krig ut mellan Armenien och Azerbajdjan kring Nagorno-Karabakh. Tre fjärdedelar av befolkningen var armenier och en fjärdedel azerer. Nagorno-Karabakh som region tillhörde, till följd av Stalins politik, Azerbajdzjan vilket gjorde att Armenien inte hade rättsligt anspråk på den. Ett fyra år långt och mycket blodigt krig bröt ut. Det slutade i vapenstillestånd 1994 och samtidigt så deklarerade Nagorno-Karabakh självständighet. Föga förvånande var det inget land som erkände utbrytarstaten.

 

Idag så fungerar Nagorno-Karabakh som en självstyrande satelitstat under Armenien. Man äger medborgarskap i Armenien, men har en egen regering i Nagorno-Karabakh. De flesta välfärdssystem är väl integrerade med den armeniska staten. Man kan inte åka in i Nagorno-Karabakh från något annat håll än från Armenien. Väl inne i landet får man köpa ett visum för femtio kronor. Det är sannolikt mest en procedur för att de vill hålla koll på vilka utlänningar som vistas vid fall av att något ska hända.

 

Nagorno-Karabakh är en sammansättning av ord från tre olika språk. Nagorno betyder "svart(a)" på armeniska, kara betyder "berg" på azeriska och bakh betyder "trädgård" på persiska. Det är sannerligen svarta bergsträdgårdar. Bergen är upp emot tretusen meter över havet och längs dess sluttningar kryllar det av liv. Vid den här tiden på året blommar körsbärsträden som bomullstussar. Det är som små vita och rosa bollar. Mellan dem blommar smörblommor och andra sorter som jag inte ens vet vad de heter.

 

Det bor knappt hundrafemtiotusen människor i regionen och de flesta bor i huvudstaden. Längs den azeriska gränsen är det bördigt slättland som knappt används. Man ser övergivna och förstörda byar. Risken att flytta dit är större än vinsten.

 

Med detta i åtanke så är det fascinerande vänlighet istället för missunsamhet man möts av, eller så är det kanske just därför som man som västerlänning blir väl bemött. Det är en genuin värme som människorna för in en i. När vi kom fram till vårt vandrarhem blev vi inhysta i grannens hus och därefter bjöds det på mat och vin. Mannen i familjen fyllde på mitt vinglas tills petflaskan var tom, så det var med viss berusning som vi åkte upp till den gamla huvudstaden, Shushi.

 

Shushi ligger vackert belägen på ett bergsmassiv. Det är en enastående utsikt. Gatorna är så gott som tomma i staden och det är märkbart att större delen av befolkningen har flyttat ner till huvudstaden, Stepanakart. Därför står de flesta av stadens sovjetiska höghus tomma. Men om man går mot bergskanten så möts man av, liksom överallt i Nagorno-Karabakh, av enastående utsikter.

 

På kvällen träffade vi en amerikan-armenier som bor i Stepanakert. Han arbetar för en biståndsorganisation som har som mål att röja undan minor och annat otyg som ligger i marken. Han berättade att det i princip bara finns två biståndsorganisationer i Nagorno-Karabakh, varav Röda korset är den andra. Faktiskt så är min arbetsgivare, Röda korset, ofta en nyckel till att bygga relationer. Det finns en stor respekt för organisationen i Nagorno-Karabakh. De arbetar med sjukvården vid fronten och familjeåterförening av soldater. Det gör att när jag berättar om mitt yrke så bjuds det på mat och vin.

 

Lustigt nog så känner jag en ganska stark samhörighet till Stepanakert. I mycket påminner gästfriheten om den jag upplevt i Shillong i nordöstra Indien. Det förefallit väldigt naturligt att delta i diskussioner och bli bjuden av människor. Kanske är det just därför som jag tycker om Armenien så mycket. Det är ett land som jag gärna återvänder till. Ett land som jag kan tänka mig att vistas i en längre tid.

 

 

 

 


Till bergen

Dag 10, 11 och 12. Gränsövergången.

 

Vi hade två ganska intensiva resedagar för att ta oss från Shiraz till Kapan i södra Armenien. Först så flög vi inrikes mellan Shiraz och Tabriz. Som ett resultat av internationella sanktioner mot Iran så flög vi ett trettiofem år gammalt plan mellan städerna. För att kompensera för eventuella säkerhetsrisker så bjöd de på mat p på planet, kebab med ris. Jag har skrivit det förr, det är spännande att passera gränser och snart skulle vi passera den mellan Armenien och Iran.

 

Men innan jag ger mig in på det så är det värt att nämna ett par ord om Tabriz. Till skillnad från övriga Iran så är befolkningen i Tabriz turkfolk, närmare bestämt azerer. Faktiskt så bor det nästan dubbelt så många azerer i Iranska Azerbajdjan än i landet med samma namn. Där var jag i somras förra året. För den som är beläst på geopolitik i regionen så förstår den att relationerna kan vara spända. Armenien och Azerbajdjan är sedan 1990 i krig med varandra om utbrytarregionen Nagorno-Karabakh. Det går inte att resa in i Armenien från Azerbajdjan, men det gör det från Iran, vilket kan te sig lustigt i och med den delen av Iran som gränsar mot Armenien är just iranska Azerbajdjan.

 

Nåväl, jag ska inte tråka ut er med politiska utläggningar om regionala konflikter i Kaukasiens berg. Vi kom fram sent till Tabriz och hittade ett billigt hotell. Det var första natten med privat rum. Mitt rum hade säkert fyra meter upp till taket där det hängde en enslig och ensam glödlampa i en lång sladd. Mellan sprickorna i taket hade möglet börjat tränga sig fram. Det var inget vackert rum, men vad gjorde det. Det var mitt eget. Jag somnade gott och vi vaknade upp tidigt.

 

Det tog oss cirka tre timmar att ta oss till den ödsliga gränsposteringen. På vägen åkte vi längs floden som först avskärmar Iran från den azeriska enklaven Naxcivan och sedan Armenien, därefter Nagorno-Karabakh. Vi tog oss över gränsen utan några större besvär. Som alltid i sådana här länder är systemen löjligt överbyråkratiska. Förra gången jag åkte in i Armenien blev jag förhörd på min vistelse i Azerbajdjan, men denna gången vred och vände de bara på passet.

 

Skillnaderna länderna emellan var slående. Så fort vi var över på den armeniska sidan så var det kvinnliga gränsvakter som visade håret och alkoholreklamen var överallt. Jag förhanlade taxipriset med ett gäng män som verkade ha slagit ihop sig i en kartell. Det gick inte att förhandla ner priset. Men då kom räddningen, en gammal gubbe med sovjetiska fängelsetatueringar och ett brokigt utseende. Han hyste in oss i sin gamla orangea Lada och bjöd på konjak och vodka.

 

Vi hade inte mycket annat till val än att dricka. Han tillät inget annat. Jag försökte att bara smutta lite försynt för att bibehålla mitt så gott som nyktra leverne från Iran. Jag och föraren började snart bråka över diverse saker. Han hade vad man kan kalla ett jävla humör. Inte förstod han engelska och envisades med att skrika dumheter. Jag var hetlevrad i stunden och skrek tillbaka. Konflikten nådde sin topp när jag ville att han skulle stanna bilen så att jag kunde ta en bild på de oförglömligt vackra bergen, varav han svarade med att ta min guidebok och försöka kasta ut den ur fönstret.

 

Till sist ville vi bara bli av med honom och bad honom stanna vid första bästa ställe. Han vägrade. Vi ville ta en annan taxi. Han fortsatt vägrade i tron om att han förlorade en kund till en annan förare. Vad jag än sade så vägrade han att släppa av oss i och med han visste att vi egentligen ville till Goris, inte Kapan. Jag lyckades till slut övertyga honom att min intention inte var att åka vidare, utan att övernatta i Kapan. Då stannade han till vid ett litet bed & breakfast längs vägen där han trängde sig på.

 

Sprit och mat dukades fram i mängder. Jag började bli desperat att bli av med gubbjäveln, men lyckades inte att slänga ut honom. Till sist så tittade jag och hotellvärdinnan på varandra och genom denna korta ögonkontakt gjorde vi upp en plan. Jag skulle låtsas betala för hotellet, så skulle han sticka. Hennes plan var kanske snarare att jag skulle övernatta på hotellet för att kunna bli av med honom. Båda fick som vi ville, men det gjorde inte så mycket. Det var ett mysigt ställe. De serverade oss trots allt både mat och alkohol, samtidigt så var väldigt avslappnat. Ett välbehövligt stopp.

 

Värt att nämna är ett par ord om de armeniska bergen. Till skillnad från Irans ofta kala ökenlandskap, där brunröda stenar och berg får en att sakna grönska, så är det armeniska landskapet fyllt med färger. De högsta bergstopparna är ännu snötäckta och de lägre kryllar av liv. Man vaknar upp på morgonen och lyssnar till fåglarnas skönhetssång medan solen sakta kryper upp bakom bergstopparna. Körsbärsträdens vitarosa blommor gör bergsslätterna romantiska. Dofterna som kommer med lövskogens första grönska får en att aldrig vilja lämna landet.

 

Idag sitter jag i Nagorno-Karabakh, men mer om den saken imorgon.


Bakom moralen

Dag 9. Shiraz.

 

Iran har varit en ny upplevelse för mig på många vis. Delvis har jag märkt av moralpolitikens både positiva och negativa inverkan. Positiva på det viset att jag känner en sorts själslig återuppfödelse och negativa på så sätt att jag märker av en genomgripande frustration hos ungdomen som unisont beklagar sig över det teokratiska förtrycket.

 

För min del har denna tio dagar långa vistelse varit nyttig. Jag har inte varit så ren i varken själ eller tankar sedan jag var tolv. Jag har känt en absolut närvaro i de flesta stunder. Jag har kunnat föra mig väl i konversationer, tagit bra beslut i resandet och njutit av sunda tankegångar. Jag har varit närvarande i mig själv på ett sätt som jag saknat mycket länge. Jag tror att det är en kombination av min egen längtan efter själslig frihet och moralpolitikens effekter.

 

Jag vill inte dyrka moralpolitiken på något vis. Den går emot allt jag tror på. Den tvingar människor att bete sig och föra sig på ett sätt som den religiösa eliten har bestämt sig för. Säkert är det många som stöttar den. Samtidigt så är det oundvikligt att det uppstår ett motstånd mot sådan politik. Motståndet yttrar sig inte nödvändigtvis i folkskliga demonstrationer, utan den kan yttra sig i situations- och rumsbaserade, ibland tillfälliga, beteenden.

 

Jag skickade Henrik till frisören. Han behövde få sig en klippning. Väl där inne möttes vi av ett tjog killar i vår egen ålder. Alla tränade uppenbart på det intilliggande gymmet vilket man kunde se på deras muskulösa överarmar. Frisören höll på att bli färdig med en kund. Han klippte med perfekt noggrannhet och var mycket mån om frisyren skulle vara precis som han ville. Hela hans kropp, ut i fingerspetsarna, förde sig på så vis att man snabbt insåg att detta var en yrkesman. Frisörsalongen var ett mötesrum för dessa unga män som alla visade en stor fåfänga.

 

Medan frisören tog sig an Henriks frisyr så pratade jag med de andra i rummet. De vanliga frågorna, så som var jag kommer från, mitt namn och vad jag jobbar med kom på tal, men när de började känna sig mer bekväma gick de in på mina alkoholvanor och hur många nattklubbar det finns i Stockholm. "Tycker du mest om whisky eller vodka?" frågade de mig intresserat. Jag svarade att en go whisky sitter väl alltid fint i kistan, men att jag visst föredrar vin eller bara en öl.

 

En till person kom in i salongen. Han hade på sig välvårdade kläder i blå nyans, och en lite för öppen skjorta. Personligen kan jag acceptera att man har öppet de två översta knapparna om det är varmt, men när man närmar sig tredje knappen så ger det ett trist intryck. "Vår regering är piss" sade han och fortsatte "här får vi inte göra någonting och om vi ska resa utomlands så måste vi ansöka om lov".

 

Tidigare på dagen hade vi varit i en Shirazs berömda parker. Det var säkert trettiofem grader varmt och det var svalkande att sätta sig under ett träd. Runtomkring kryllade det av kärlekspar som höll handen, gnuggade sina ansikten mot varandra utan att kyssas och lutade sig mot varandra. Det var en kärleksfull stämning. Men utifrån moralpolitikens premisser strikt förbjuden. Jag betvivlar att moralpolisen inte känner till vad som försiggår i parken, men jag kan bara spekulera i varför den inte ingriper i detta så kallade moraliska förfall. Mitt intryck är att parken användes på samma sätt som nattklubbar och för den delen "Tinder" används i Sverige: för att träffa nya partners.

 

På kvällen, efter klippningen, gick vi till en restaurang varav jag på skämt bad om ett glas rödvin. Vi blev snabbt inhysta i ett eget rum, där värden stängde dörrarna. Han gick iväg och hämtade två ståtliga glas hembrygt vin. Han fnittrade och berättade hur han till producerade vinet. Han var märkbart stolt. Ruset slog till ganska snabbt. Vi var tvungna att dricka vinet snabbt i och med det är olagligt. Vi hade inte heller ätit under dagen och fått mängder med sol. Nu var klockan nästan tio på kvällen. Vi blev gladlynta och livet kom tillbaka till våra kroppar när vi sjöng svenska sånger.

Det var sannerligen en dag av tydligt motstånd mot den rådande moralpolitiken. Detta motstånd ser man varje dag och på många platser.

 

Värt att nämna är att vi under förmiddagen besökte Perspepolis. Ett 2500 år gammalt världsarv som byggdes av dåtidens kungar, Darius, Xerxes och ett gäng andra storheter. Det plundrades och förstördes sedermera av Alexander den store. Det är ett stort palats som på sin tid förmodligen var väldigt imponerande. Idag är det mest ruiner, men nog så fascinerande när man föreställer sig hur det en gång såg ut.

 

Över och out. Nu drar vi till Armenien och de svarta bergen, Nagorno-Karabakh. Men först ett stopp i Iranska Azerbajdjans huvudort, Tabriz.  


På resa genom öknen

Dag 6, 7 och 8. Öknen och Yazd.

 

Det är alltid något speciellt med att åka till en öken. Landskapet är kargt, små buskar tränger sig upp mellan stenar och sand och varje vindpust skapar en virvel av damm. Solned- och soluppgångarna lyser starkare än på andra platser. Lika fort som att kylan kryper inpå dig när solen går ner så värms dina kinder av strålarna när den går upp. Och stjärnhimlen ska vi inte ens tala om.

 

Jag övernattade i öknen i Israel en gång. Den gången hade jag köpt ett tält för något mindre än tvåhundra kronor. Jag hade inte några pengar att tala om. Taket bestod delvis av ett nät som man kan öppna och stänga. Jag minns att jag låg för mig själv. Jag hade bara kommit halvvägs till Eilat och var tvungen att ta beslutet att fortsätta med att lifta nästa dag. Det var det värt. Jag hade inget liggunderlag och kände varje hård sten under min rygg när jag låg i min sovsäck och tittade upp på natthimlen. Det var ett magiskt ögonblick.

 

Detsamma hoppades jag få uppleva i Iran. Men jag kommer tillbaka till den saken inom kort. Vår, min, Henriks och vår nyfunne vän Marens, ökenfärd började i staden Nain. Det är ett sorts vägskäl för vägarna mellan nordöstra Iran och södra Iran. Nain är känt för två saker, det ena är stadens persiska mattor och det andra är stadens uråldriga undervattensystem som förser jordbruket med vatten från bergen. Ett system som än idag används. Mattorna är till skillnad från andra persiska mattor mycket ljusare i färgen.

 

Här mötte vi en pistagenötsodlare som vinkade in oss till sin jordlott. Han kunde endast teckna med kroppen då han var döv. Med hela sin kropp beskrev denna seniga man med grova jordbrukarhänder sin livshistoria på ett engagerande och fascinerande vis. Av vad jag kunde förstå så hade som barn ramlat ner i en brunn och varit livlös för några ögonblick. Med hjärt- och lungräddning hade de pumpat ut vattnet från lungorna, men skadan han ådrog sig var dövhet.

 

Han visade runt oss bland träden, växterna och teknikerna han använde. Det var som om varje växt, varje träd, var hans vän. Han vidrörde dem med en kärleksfull hand när han pekade och visade entusiatisk på de små detaljerna. Han visade hur han odlade frön inne i träd så att det växte nya sorter ur de befintliga träden. Han visade hur han odlade, hur han skar träden och hur han vårdade jordmånen. Samtidigt så beklagade han sig över alla de olyckor som skett. Han släppte en sten i brunnen. Den föll i ett par sekunder och sedan hördes ett duns mot marken. Pistagenötsodlaren i Nain kan ha varit en av de mest mänskliga människor som jag träffat.

 

Vi spenderade två nätter i öknen och en natt i öknens huvudstad, Yazd. Vi bevittnade två solnedgångar och tre soluppgångar. Det var en intensiv resa då det saknades ordentlig kollektivtrafik och vi fick sova på tunna madrasser på golvet i olika hotell. Första natten var vi de enda gästerna i ett "karavansaray". Ett sorts hotell för handelsmän som numera används för resenärer. Jag bodde på ett i Azerbajdjan förra året också. Den andra natten sov vi på ett litet hotell bland sanddynorna vid världens ände. Den tredje natten sov vi på madrasser på ett tak till ett hotell i Yazd.

 

Att säga att sanddunorna var världens ände är att ta i. Vid världens ände fanns nämligen stora resegrupper bestående av tyskar, ett fint hotell med aircondition och vällagad mat som skulle behaga turisterna som nådde den lilla byn. Det var en oas där man runtomkring odlade sina grödor med grundvattnet som pumpades upp ur marken. Föreställ dig en oas, en sådan som du läst om i Tusen och en natt eller sett på Aladdin, så vet du hur det såg ut. Soluppgången som jag såg från en av sanddynorna klockan halv sju på morgonen fyllde själen med ro.

 

Vi tre kom väldigt bra överens. Maren som reste som ensam kvinna ville ha sällskap när hon tog sig in i öknen var mycket nöjd över att kunna åka med oss. Det var nog snarare så att hennes vilja att åka till öknen inspirerade oss att följa med. Man träffar nya människor när man reser på detta viset och lämnar dem när man inte längre kommer överens eller tröttnar på varandras sällskap. Vi hade nog kunnat resa med Maren under en längre tid än tre dagar.

 

Det var besvärligt att ta sig från den lilla byn till Yazd. Problemet var att det finns två vägar. Den ena vägen går via Nain medan den andra, som på kartan ser mer logisk ut, går rakt söderut från en stad som heter Khur till Yazd. Det var ju den vägen som vi ville ta. Vi anlände i Khur och undersökte våra möjligheter. Morgonbussen hade redan passerat och det fanns inga möjligheter att åka etappvis mellan byarna. Vi bestämde oss för att lifta.

 

Att lifta visade sig ganska snabbt vara omöjligt. Inte för att ingen stannade, utan för att alla stannade. Vi var snart omringade av män på motorcyklar som försökte att förklara det svåra i att ta sig till Yazd. Ortspolisen kom för att bistå oss med hjälp och stannade en bil som de så gott som tvingade in oss i. Den skulle bara ta oss till något hotell. Så fort polisen åkt iväg klev vi ut ur bilen igen för att fortsätta våra försök. Det gick bara inte. Till sist fick vi ge med oss när ortens engelskalärare fick tag på en bil till oss som kunde köra oss till Yazd för trehundrafemtio kronor. Det var ju tredhundra kilometer, så i Iran är det ett rimligt pris.

 

Slutkörda, dammiga och smutsiga anlände vi till ett hotell i Yazd. Det hade varit ett par långa dagar. Vi gick till ett hotell som förklarade för oss att det var fullbokat men att vi kunde sova på deras tak om vi så önskade. Vi gjorde så. Morgonen började klockan fem med att muezzin för stadens stora moské började sjunga ut böner. Dessa spred sig mellan minareterna i hela staden och snart var vi omringade av bönesång. Det var ett av de vackraste ögonblick som jag upplevt. Att hela staden fylldes med sång och det kändes som om vi var i centrum. Soluppgången var rofylld. Staden, fåglarna och katterna vaknade till liv av den. Allt såg vi från taket på detta hotell.

 

 


Världens vackraste stad

Dag 4 och 5. Esfahan

 

Det sägs att Esfahan är världens vackraste stad. Det kan te sig som ett underligt uttalande för dig som gått längs boulevarderna i Paris eller sökt dig genom de trånga gränderna i Lisabon. Esfahan lär inte göra den skönhetssuktande besviken. Staden har det mesta man kan begära av en vacker stad. Broar som leder över floder, stora parker och gågator som möts runt ett gemytligt torg. Men det är nog inte det som gör Esfahan till världens vackraste stad, det är myllret av människor.

 

I vissa städer känner man livet pulsera. Det är som om stadens rytm bygger på århundranden av kulturarv som gått från generation till generation, men också historiens och nutidens inflyttningar. En stad med puls är den som kan förvalta det gamla samtidigt som den omfamnar det nya. Det är inte bara människor som utgör staden, det är också byggnaderna som man så varsamt har vårdat. Ibland kan en stad hamna i sorg över att ett träd ska fällas eller att kommunen tar ett beslut om att en gammal byggnad ska rivas och bytas ut mot nya.

 

Esfahan har allt det där och lite till. Pulsen i staden består av människorna som sitter i parkerna, på torgen och flanerar längs boulevarderna. Det sitter en stor grupp äldre damer som kokar te åt sig själva på en platsen och inte långt därifrån fnittrar ett gäng tonårstjejer åt killarna som står en bit ifrån. Bara sällan ser man kärleksparen närma sig varandra, men denna spänning som ligger i luften skapar en fascinerande dynamik. Den passar en plats som denna. Det gör platsen destomer romantisk.

 

Vi bodde på ett hotell som inte verkade ha varit redo för omvandlingen från billig iransk turism till backpackers. Rummen vätte mot en innergård med vackra träd, ett par bord med metallstolar och en liten fiskdamm i mitten. De tunna glasskivorna till dörrarna gjorde att allt som någon gjorde på innergården eller för den delen inne i rummen hördes över hela stället. Någon god nattssömn blev det som ni förstår inte tal om..

 

Det gjorde inte så mycket. När man både är på resande fot så tar inte energin slut så lätt. Tvärtom så ger resandet dig energi. Man fylls av livslust och glädjs åt alla de små ting som händer. Iranierna måste tycka att jag är tokig när jag tar bilder på de mest bisarra småsaker. Ibland försöker jag att lägga undan kameran för att bara leva i stunden. Vissa ögonblick behöver inte fångas bild.

 

Jag träffade några andra, en tyska och en polack. Jag och Henrik valde att dela på oss för dagen så att han kunde arbeta och jag kunde göra vad jag nu bäst gör. Vi tog bussen till ett berg som sades ha ett slott på toppen. Jag tittade på berget och insåg att det skulle bli en varm och svettig strapats. När vi väl var uppe så blickade jag ut över staden och såg ett tjockt gult moln hänga över staden. Trots smogen så var det en vacker vandring upp på berget.

 

På kvällen hade vi samlat på oss en anselig grupp människor för att njuta av folklivet på huvudtorget som kantras av en bazar och ett par mosaikprydda moskéer. Vi satt i gräset och pratade. Familjer roade sig med att handla, leka med vattnet i fontänen och åka häst och vagn runt torget.

 

Efteråt gick vi på en träningsuppvisning i zukhani, en klassisk iransk träningsform. Det är en grupp män som står i ring medan en ledare spelar på en trumma och sjunger i olika takter. Det finns en viss uppvisningsfaktor där de duktiga snurrar i ring snabbare än nybörjarna. Det såg ganska lustigt ut, men vad jag gillade är att det var ett brett spann av åldrar. Allt från unga vuxna till de som deltagit hela livet och var i pensionsåldern.

 

Jag somnade gott om kvällen. Jag hade träffat många människor och njutit av vad som kan vara en av världens behagligaste och vackraste städer. Imorgon åker jag, Henrik och tyskan, Maren, till öknen där vi kommer att vara på resande fot i två dagar innan vi når Yazd.   


Som en rockartist i Tehran

Dag 2 och 3. Tehran.

 

Jag vaknade till att höra regnet smattra mot plåttaket utanför fönstret. Himlen var mörkgrå och det hängde en sur lukt av avgaser i luften. Jag tänkte på mina första nätter i Addis Abeba för ett par år sedan. En stad som vid första anlete förnimmer dig om mögel och leriga gator, men när du väl lär känna pulsen och staden visar en annan sida. En bättre sida. Jag hoppades på att Tehran skulle förvåna mig på samma sätt.

 

Vårt rum hade dåligt rosamålade väggar. Man kunde tydligt se penseldragen. Det var som om man fått slut på målarfärg men försökt att spä ut färgen så gott man kunde. Ljuset från rummets lampa blinkade ibland till. Sängarna var ganska gamla och slitna, men det vägdes upp av att rummen var välstädade. Det var fyllt med förväntansfulla backpackers som alla ställde samma frågor till varandra. Som det alltid är.

 

Vi bodde utanför stadskärnan, vart den nu är. Det var en lugn gata där alla husen såg ungefär likadana ut. Husen består av beigefärgade betongblock i fem till sex våningar. Ganska typiska för hur de ser ut i Mellanöstern och Nordafrika. Vi var tvungna att springa över en stor väg och promenera i rask takt i nästan tjugo minuter för att ta oss till tunnelbanestationen. Mängder med små butiker och verkstäder kantrade gatorna och man såg bilmekaniker ligga på rygg för att reparera bilarna. Bagarna skrek ut att nästa omgång bröd var färdigt. Det vimlade av vardagligt liv.

 

Teheran i sig är en ganska ful stad. Jag läste att man efter demonstrationerna för ett par år sedan började att planera staden annorlunda. Stora gator gjordes mindre. Staket sattes upp längs stora torg. Stadens yta att röra sig på krympte. Kvar blev istället gator med stora byggnader och bilar som puttrade ut avgaser i mängder. Stadskärnan framstod i regnet som en grå plats. Det vara bara första anblicken.

 

Vi gick förbi amerikanska ambassaden som 1979 störtades av en stor mobb. Man hade nu gjort om det till ett anti-imperialistiskt museum där bevis efter bevis visades upp på en övervakning som USA utförde i Iran. Förutom uppvisningsmaterialet så hade unga artister målat väggarna i anti-amerikanska karikatyrer och utanför fanns numera en liten park där affischer med anti-semitiska och anti-amerikanska motiv hade hängts upp. Detta museum var i all sin enkelhet ett tydligt ställningstagande mot västerländsk imperialism, ett hån mot USA.

 

Utan att vara expert så vill jag redogöra i korta drag för vad som kan ha föranlett detta västerländska förakt. Det blev tydligare när vi besökte ett annat museum, ett fängelse där man under Shahens tid torterade politiska fångar. Även där blev det mycket tydligt att det var något som inte stod rätt till. USA och Storbritannien samarbete efter andra världskriget för att få till stånd en statskupp i Iran med syfte att tillsätta en västvänligare ledare. Den gamla Shahen byttes ut mot den nya. Under hans tjugofem år vid makten förtrycktes politiska åsikter och överstatlighet utövades i stor grad. Väl på plats i Iran så gick det upp för mig hur stort förtrycket varit.

 

Med det sagt så är det fortfarande legitimt att kritisera nuvarande regeringen för liknande uttryck. Tänk att ett så vänligt land fått utstå så mycket smärta. För det är verkligen vänligt i Iran. Det märkte vi särskilt nästa dag då vi åkte upp till norra Teheran för en dagsutflykt i bergen.

 

Det var en mycket vackrare dag. Solen fyllde staden med värme och det märktes att människor började att fylla gatorna. Ungdomar flydde upp i bergen för att bara hänga. Ett fenomen som jag har sett i många länder. De tog med sig mängder med mat och grillade kebab över öppen eld. Vi skulle inte ha ätit innan vi började vår vandring. För väl uppe i bergen blev vi överrösta med mat och dryck. Givetvis alkoholfritt. Jag fick i mig någon sjaskig alkoholfri öl också. En stor besvikelse.

 

Det var en vacker vandring uppför berget. Längs hela vägen satt ungdomarna i grupper. Sjalen föll lätt nerför huvudet och där lät man den ligga. Kärlekspar lutade sig mot varandra och kände lite kroppslig närhet. Det är ovanligt i Iran. Det krävs att man kommer bort från den kollektiva moralens blickar för att kunna göra sådant. Det var en behaglig stämning. Vi blev stoppade överallt. Av ungdomar som ville bjuda på mat, prata eller bara ta bilder med oss. Jag har lärt mig att mina blåa ögon är nyckeln till många konversationer när jag reser, så jag försöker ha på mig solglasögon. Känner mig som en artist. Som Bono. Saknar bara sångrösten.

 

Uppe på berget var vi tvungna att vada genom en kall ström för att ta oss dit vi ville. Vi tog av oss byxorna och gick ner till några killar som hade gjort detsamma. De spelade poker och drack iransk whisky. Alkoholfri den också. Attans. De satt i kalsonger.  


Som en rockartist i Tehran

Dag 2 och 3. Tehran.

 

Jag vaknade till att höra regnet smattra mot plåttaket utanför fönstret. Himlen var mörkgrå och det hängde en sur lukt av avgaser i luften. Jag tänkte på mina första nätter i Addis Abeba för ett par år sedan. En stad som vid första anlete förnimmer dig om mögel och leriga gator, men när du väl lär känna pulsen och staden visar en annan sida. En bättre sida. Jag hoppades på att Tehran skulle förvåna mig på samma sätt.

 

Vårt rum hade dåligt rosamålade väggar. Man kunde tydligt se penseldragen. Det var som om man fått slut på målarfärg men försökt att spä ut färgen så gott man kunde. Ljuset från rummets lampa blinkade ibland till. Sängarna var ganska gamla och slitna, men det vägdes upp av att rummen var välstädade. Det var fyllt med förväntansfulla backpackers som alla ställde samma frågor till varandra. Som det alltid är.

 

Vi bodde utanför stadskärnan, vart den nu är. Det var en lugn gata där alla husen såg ungefär likadana ut. Husen består av beigefärgade betongblock i fem till sex våningar. Ganska typiska för hur de ser ut i Mellanöstern och Nordafrika. Vi var tvungna att springa över en stor väg och promenera i rask takt i nästan tjugo minuter för att ta oss till tunnelbanestationen. Mängder med små butiker och verkstäder kantrade gatorna och man såg bilmekaniker ligga på rygg för att reparera bilarna. Bagarna skrek ut att nästa omgång bröd var färdigt. Det vimlade av vardagligt liv.

 

Teheran i sig är en ganska ful stad. Jag läste att man efter demonstrationerna för ett par år sedan började att planera staden annorlunda. Stora gator gjordes mindre. Staket sattes upp längs stora torg. Stadens yta att röra sig på krympte. Kvar blev istället gator med stora byggnader och bilar som puttrade ut avgaser i mängder. Stadskärnan framstod i regnet som en grå plats. Det vara bara första anblicken.

 

Vi gick förbi amerikanska ambassaden som 1979 störtades av en stor mobb. Man hade nu gjort om det till ett anti-imperialistiskt museum där bevis efter bevis visades upp på en övervakning som USA utförde i Iran. Förutom uppvisningsmaterialet så hade unga artister målat väggarna i anti-amerikanska karikatyrer och utanför fanns numera en liten park där affischer med anti-semitiska och anti-amerikanska motiv hade hängts upp. Detta museum var i all sin enkelhet ett tydligt ställningstagande mot västerländsk imperialism, ett hån mot USA.

 

Utan att vara expert så vill jag redogöra i korta drag för vad som kan ha föranlett detta västerländska förakt. Det blev tydligare när vi besökte ett annat museum, ett fängelse där man under Shahens tid torterade politiska fångar. Även där blev det mycket tydligt att det var något som inte stod rätt till. USA och Storbritannien samarbete efter andra världskriget för att få till stånd en statskupp i Iran med syfte att tillsätta en västvänligare ledare. Den gamla Shahen byttes ut mot den nya. Under hans tjugofem år vid makten förtrycktes politiska åsikter och överstatlighet utövades i stor grad. Väl på plats i Iran så gick det upp för mig hur stort förtrycket varit.

 

Med det sagt så är det fortfarande legitimt att kritisera nuvarande regeringen för liknande uttryck. Tänk att ett så vänligt land fått utstå så mycket smärta. För det är verkligen vänligt i Iran. Det märkte vi särskilt nästa dag då vi åkte upp till norra Teheran för en dagsutflykt i bergen.

 

Det var en mycket vackrare dag. Solen fyllde staden med värme och det märktes att människor började att fylla gatorna. Ungdomar flydde upp i bergen för att bara hänga. Ett fenomen som jag har sett i många länder. De tog med sig mängder med mat och grillade kebab över öppen eld. Vi skulle inte ha ätit innan vi började vår vandring. För väl uppe i bergen blev vi överrösta med mat och dryck. Givetvis alkoholfritt. Jag fick i mig någon sjaskig alkoholfri öl också. En stor besvikelse.

 

Det var en vacker vandring uppför berget. Längs hela vägen satt ungdomarna i grupper. Sjalen föll lätt nerför huvudet och där lät man den ligga. Kärlekspar lutade sig mot varandra och kände lite kroppslig närhet. Det är ovanligt i Iran. Det krävs att man kommer bort från den kollektiva moralens blickar för att kunna göra sådant. Det var en behaglig stämning. Vi blev stoppade överallt. Av ungdomar som ville bjuda på mat, prata eller bara ta bilder med oss. Jag har lärt mig att mina blåa ögon är nyckeln till många konversationer när jag reser, så jag försöker ha på mig solglasögon. Känner mig som en artist. Som Bono. Saknar bara sångrösten.

 

Uppe på berget var vi tvungna att vada genom en kall ström för att ta oss dit vi ville. Vi tog av oss byxorna och gick ner till några killar som hade gjort detsamma. De spelade poker och drack iransk whisky. Alkoholfri den också. Attans. De satt i kalsonger.  


På resa igen

Dag 1. Istanbul

 

"Det var flera månader sedan som vi hade ett terrorattentat senast, så nu börjar turisterna komma tillbaka" sade värden på vårt vandrarhem när vi kom fram. Jag svarade med visst vemod att det kanske berodde på att terrordåd inte bara sker i Istanbul numera. Det har gått fyra dagar sedan jag var på Centralbadet på Drottninggatan för att hjälpa behövande. Jag hade försökt att samla mig och mina tankar under helgen för att ta vara på den där förväntan man har inför en resa. Den fanns inte där.

 

Köerna ringlade sig långa på flygplatsen i Istanbul. Det var kvavt. Föräldrar försökte trösta sina skrikande barn. Jag kände hur svetten rann nerför min rygg. Jag ville inte vara där. Jag ville inte vara i Istanbul. En man i fyrtioårsåldern stod bredvid mig i kön. Han tuggade frenetiskt på sitt tuggummi och var femte minut frustade han. Abstinensen efter en cigarett var svår. Han skulle åka till Konya för att ta hand om sin döende mor. En annan kvinna hade samma ärende. Vi blev båda stressade av mannens längtan efter nikotin. Men nog tog vi oss igenom kön.

 

Jag var i Istanbul för ett par år sedan. Det var innan flyktingkrisen, innan Erdogans vansinnesutspel och innan begynnelsen på en våg av terrordåd. Det blev snabbt en av mina favoritstäder i världen. Egentligen hade jag sett fram emot att komma tillbaka, och visst gjorde jag det ändå innerst inne även när jag lämnade flygplatsen tillsammans med min vän Henrik. Värden på vandrarhemmet berättade att det kommer färre turister till Istanbul för varje år som går. Han välkomnade oss varmt.

 

Känslan som jag burit med mig från Sverige tynade långsamt bort. Det var som om tiden i Istanbul blev slutet på mitt omedelbara behov av bearbetning av vad jag, vad Stockholm, var med om i fredags. När man är så långt borta från en händelse så blir det också lättare att stänga av sig från den. Vissa kallar det att fly, men om sanningen ska fram så har jag ofta använt resandet som en slags terapeutisk metod för att så att säga ta mig vidare. Det känns redan bättre.

 

Den gode Oleg tittade försiktigt mot vårt bord och funderade på om han skulle sätta sig. En annan snubbe vände sig mot honom och sade något på ryska. Förmodligen "kom hit och sätt dig". Det var midnatt. Vi satt på takterassen på vårt vandrarhem. Vi var ett gäng backpackers. Det var ganska kliché. Alla var lite för unga och lite för coola för sitt eget bästa.

 

Den gode Oleg stack ut ur gruppen. Inte för att han var särskilt mycket äldre, utan för hans person. Han kom från östra Ryssland, och då menar jag Östra Ryssland. Han berättade mellan de alldagliga backpackerkonversationerna som, med risk för att låta pretentiös, tråkar ut mig, att han reser själv eller med fru och barn över hela världen för att vandra. "Först vandrade jag hela Santiago de Compostella själv och sedan tog jag med min fru och barn och vandrade 120 kilometer". Han gjorde en rörelse vilket gjorde att man förstod att han hade ryggsäcken på ryggen och barnet på magen.

 

Det fascinerande med Istanbul är att samtidigt som staden lever ett eget liv så styrs den upp av en noggrann ordsamhet. Det är städare runt varje hörn och trädgårdsmästarna gör sitt bästa för att grönskan ska vara tyglad. Det finns kaotiska gränder där kvinnor i sjal trängs för att köpa grönsaker och caféer där välklädda par ser varandra djupt in i ögonen medan de skålar sina vinglas. Samtidigt som staden är kosmopolitisk så är den också traditionell. Medborgarna kan enkelt gå från ett kvarter till nästa för att helt klä om. Metaforiskt talat.

 

Jag är nu redo för att ta mig an Iran och den förväntan som jag hoppades ta med mig till Istanbul har jag istället byggt upp i Istanbul. I kväll bär det av till Teheran. Av allt jag har läst så ska Iran vara en av jordens vänligaste och vackra platser. Över and out.

 


En stund i stillheten

När man slappnar av efter att ha rest i flera veckor flyter timmarna snabbt. Istället för reseplaner, intryck och ständiga bemötanden med andra människor ersätts tiden med den ensamma människans tankar. Efter att ha ljud omkring sig hela tiden och allt det där bara försvinner hörs funderingarna inne i huvudet. Tvärtom mot vad man tror är det dessa dagar som utvecklar dig, det är inte erfarenheterna och upplevelserna i sig utan tiden där upplevelserna tar slut som gör det.

 

Det är därför som jag reser. Dire Dawa är en perfekt stad för att sitta ner och tänka. Det är en riktig stad med planerade gator och åtminstone några försök till att göra staden gemytlig. Trafiken som liksom de flesta mellanstora städer i Etiopien nästan uteslutande består av bajajer myllrar långsamt fram. I det gamla centrumet finner man ibland franska koloniala byggnader med takförsedda terrasser. Röda och rosa rosenbuskar växer upp längs dessa.

 

 

 

Det är svalkande att sätta sig på en sådan terrass. Skuggan skymmer borden och stolarna. Män och kvinnor sitter där för att dricka läsk. En och annan suput går också att finna. En äldre man från Djibouti hälsade mig välkommen in i skuggan. Han höjde sitt glas öl och utbringade en kort skål. Jag noterade hans muslimska kalott och tänkte att hans gråsprängda ögon och sylvassa tänder talade om ett hårt leverne.

 

Jag brydde mig inte något avsevärt om honom men liksom en berusad man som inte förstår när man ska sluta prata fortsatte han att tilltala mig. Jag svarade lite försynt och beställde in en läsk. Han fortsatte att prata med mig och berättade att han talade fem språk; franska, engelska, somali, arabiska och amhariska. Jag tänkte att han säkert var mer beläst än vad jag var och en man som talar fem språk är alltid värd att prata med, hur full han än är. Jag vill minnas mig att Hemingway sade att man måste vara full för att kunna utstå att prata med dårar.

 

Nu ser jag mig inte som en dåre, men om han redan hade hunnit att bli berusad var det inte mycket jag kunde göra åt det. Jag frågade vad han gjorde i Etiopien. ”Jag är sjuttiofem år” svarade han. Nåväl, han kanske var lite för full trots allt. ”Och jag har rest sedan jag var elva år gammal” fortsatte han. Sjuttiofem tänkte jag, det innebär att han föddes år 1938. Djibouti var då franskt och Etiopien var ockuperat av italienarna.

 

Varför han satt på ett café mittemot den gamla fransk-djiboutiska järnvägsstationen kunde jag inte förstå och frågade honom. ”Jag är på semester. Det är för långt att sitta på flygplan världen över numera! Nu sitter jag här tills pengarna tar slut och så åker jag hem på tisdag...”. För varje sak han skulle säga tog det ett tag innan han fann orden, men när han väl hade gjort det sade han det på felfri engelska.

 

Jag begav mig efter en stund och gick längs de gator jag kom ihåg från förra gången. Jag gick förbi mitt förra hotell och över den bro som går över den torra flodbanken. Floden leder ner till Somalia. Förra gången jag var i Dire Dawa var det svältkatastrof i Somalia. Det var en av de största svältkatastrofer som någonsin skett och idag är den bortglömd. Den gången bad jag en bön tillsammans med en katolsk präst när vi stod på bron. En flodvåg hade kommit på kvällen och sköljt bort ett tiotal hemlösa, så att de förlorade sina liv.

 

Jag möter ibland människor i Sverige som har inställningen att jorden behöver färre människor och att det främst är Afrika som bär ansvaret för att det ska ske. Faktiskt får jag ofta intrycket av att svenskar anser att jorden är överbefolkad eller kommer att överbefolkas. Vidskepelse och humbug kallar jag denna inställning.

 

Den största anledningen till att jordens befolkning ökar är inte att kvinnor föder fler barn än förr, tvärtom föder kvinnor färre barn för varje generation som går. Den största anledningen till att jordens befolkning ökar är att människor får det bättre. Snittet på livslängden ökar och färre barn dör under sina tidiga år. Idag ligger snittet barn per kvinna på 2,4, i Sverige är det cirka 2. Med enkel matematik kan man räkna ut att jordens befolkning kommer så gott som stagnera om det föds färre barn och fler blir gamla. De människor som inte önskar att en annan människas barn ska få leva ett hälsosamt och långt liv bör omvärdera sin åsikt.

 

Vi är inte så olika varandra världen över. Mannen som satt på caféet och drack öl var inte mycket olik en äldre man i Sverige. Han kunde fem språk, han hade rest och hade mycket att säga om världen. Ungdomarna på ett annat café kanske pratar om dem de beundrar, om filosofer eller vad som har hänt på jobbet. Vad som skiljer oss är hur vi äter, var vi äter och vad vi äter. Mycket av ett folks kultur kretsar kring måltiden.


Jag köpte en kamel och blev nomad

Jag hörde att man kunde köpa kameler utanför Harar. Det skulle vara marknadsdag för en sådan sak. Det var ett tillfälle jag bara inte kunde missa. Därför satte vi oss tillsammans med en irländare på en minibuss som accelererade nerför de slingrande vägarna till byn där kamelmarknaden skulle hållas.

 

Det var en solig dag. När människor tänker på den afrikanska solen och det torra klimatet denna dag kan då vara väldigt talande. Solen sken så starkt att det såg ut som om den reflekterades på den mörka huden på somalierna. Poliser hade gevär hängande över sina axlar och soldater påtagligt visade att vi bara var ett par kilometer från den oroliga Ogadenprovinsen. Öster- och söderut finns det bara berg, öken och därefter den somaliska gränsen.

 

Män med kjolliknande tyg runt sina midjor och rödfärgat hår vinglade långsamt med käppar i händerna. Det rödfärgade håret indikerar att du är en troende person. Barn längs hela vägen till utkanten av byn följde efter oss. De skrattade och sade vad de brukar ”you you you you”. Vi närmade oss marknaden. Det fanns ett flertal solskydd bestående av ett flertal träpinnar med ett simpelt tak. Under dessa låg männen och tuggade khat. Klockan var inte mer än nio på morgonen. Det var fullt med män som tuggade khat. Bakom ett skynke under varje skydd fanns det även en liten avdelning för kvinnor.

 

 

Bakom en mur såg jag kamelhuvuden sticka upp. En etiopier kom fram till oss. Han pratade spanska. Som tur var bodde irländaren, Brian, som vi tagit med oss normalt sett i Madrid. Etiopiern sade att han hade lärt sig spanska efter att ha bott på Kuba under Mengistu-tiden. Etiopien och Kuba hade då ett nära samarbete som föll tillsammans med att Dergen, militärregimen, föll i början av 1990-talet.

 

Det fanns hundratals av kameler. Vi gick runt bland de olika försäljarna som slog till sina kameler med en trästav varje gång de började att bråka med varandra. En av kamelerna med väldigt dåligt hyfs viftade till med sin svans så att någon svart och kletigt skvätte över mitt ansikte. Jag torkade bort det och frågade var den kamelen kom från. ”Sudan, det är en av de bästa” svarade försäljaren. Nej, den ville jag inte ha.

 

 

En annan man följde efter oss och skrev en prislista. Han visade upp den för mig. En unghane kostade mellan 12 000 – 15 000 birr, en mellankamel kostade 16 000 – 20 000 birr och de bästa 21 000 – 30 000 birr. En birr är trettio svenska öre. En bra kamel kostade alltså runt tusen dollar. Jag hittade en kamel som jag ville ha. Det var en yngling. Jag klappade den och försökte att gå iväg med den.

 

I tankarna lindade jag en sjal runt mitt huvud och tog på mig stora säckiga kläder i skydd mot solen. Jag begav mig sedan söderut med min kamelflock, för att köpa mig en vacker fru av en somalisk klanledare. Där började jag att föda upp kameler och samla på mig fler fruar. Jag skulle ena mig i kampen mot västmakterna, tappa tänder och lära mig somali. Mitt namn skulle bli ”den vita kamelen”.... vad det nu kan vara på somali. Plötsligt kom jag tillbaka till den riktiga världen. Försäljaren, den snikna jäveln, ville ha 15 000 för min yngling!

 

Istället tackade vi för oss och tog en bajaj ett par kilometer österut. Där kom vi till en plats som är känd för sina fascinerande stenformationer. Det är stora stenar som har stålsatt sig i bergshällen. Stenar balanserar på stenar och andra stenar har landat i märkliga ställningar. Det hände för två miljoner år sedan när Rift Valley vidgade sig.

 

 

Tillsammans med vår bajajförare som visade vägen gick vi uppför berget. Efter en stund var vi längst upp. Vi hade blivit stuckna av kaktusar hela vägen och när jag plockade ut kaktusarnas taggar var det ömt över benen och axlarna. Det gjorde inte så mycket. Det var vackert längst uppe på berget och stenarna var på något märkvärdigt sätt rogivande. Kanske var det för att de med perfekt balans låg helt stilla och bara väntade år efter år på att få falla till ro.

 

Vi kom tillbaka till Harar. Jag var något besviken för att jag inte hade fått köpt någon kamel men jag fick lov att svälja det. Istället åt vi lunch och började att planera inför kommande dagar.


Världens ände

Harar har i litteraturen samlat på sig ett rykte om att vara förknippat med världens ände. Det sägs vara den sista utposten för den civiliserade världen innan öken, stammar och vildmark nås. Harar var länge en märklig plats som fascinerade upptäcktsresande och västerländska makter under 1800-talet.

 

Staden hade en ringmur men folket var varken som européerna eller araberna. De talade ett säreget språk men var inte nomader som varken somalierna eller de krigiska stammarna i Kenya. De hade ett sofistikerat kungasystem och fungerade som en statsstat i likhet med Ragusa eller Venedig, men de tuggade khat, var ohövliga och brydde sig inte något avsevärt om den moderna vetenskapen, men deras närhet till Islam var stark. Det gjorde att staden förbryllade européerna.

 En av de mest berömda européer som kom till Harar var den franska poeten och handelsmannen, Arthur Rimbaud. Hans hus är byggt i en blandning mellan kolonialt franskt och orientaliskt arabiskt. Det ligger mitt i Harars gamla stad. Rimbaud tröttnade på poesin när han var tjugoett och gick istället med i den holländska armén där han efter två-tre år deserterade. Därefter begav han sig tillbaka till Frankrike och fann sin väg till Aden, i södra Jemen.

 

Som fransk handelsman flyttade han tillsammans med sitt kamerastativ till Harar i slutet av 1880-talet. Han blev den första fotografen i landet. Han fotograferade hela Harar och gjorde expeditioner västerut där han fotograferade människor, djur och natur. Idag går dessa bilder att finna i Rimbauds hus, i Harar. Kanske var det Rimbaud när han gick i land i Östafrika för att utforska en svart bit på den europeiska kartan som myntade Harars rykte.

 

Rimbaud dog efter att ha varit tvungen att amputera sitt ben. Fem år senare, år 1896, vann Abessinien (dåtidens Etiopien) det berömda slaget vid Adwa mot italienarna. De hade redan förlorat det som idag kallas Eritrea men bibehöll sin självständighet. Till stor del var det tack vare den franska handelsstation som Rimbaud etablerade i Harar. Det var genom denna som Abessinien fick sina moderna vapen i utbyte mot salt.

 

Rimbauds historia är fascinerade. Förmodligen var han ganska ensam i staden. Bara en handfull personer talade förmodligen franska. Inte minst hans granne Ras Mekonnen (Prins Mekonnen). Han var far till Tafari Mekonnen som föddes i Harar. När Tafaris far dog fick han titels Ras Tafari Mekonnen. När kejsaren i Abessinien dog blev Ras Tafari utnämnd till kejsare, Haile Selassie. Nu blev det mycket namn, men kontentan är att Rimbaud bodde granne med Haile Selassies far. I och med Rimabaud återvände till Frankrike under våren 1891 han hann förmodligen bara se Selassie som spädbarn som är född oktober 1890.

 

Efter att ha sett dessa två hus och läst om denna historia fortsatte vi vår vandring i den gamla staden. Vi kom till en kaffefabrik som är känd för sina rostade bönor. Om man ska köpa kaffe någonstans i Afrika så ska man göra det i Harar sägs det. Så vi köpte ett halvt kilo kaffebönor var. Solen började att värma, nästan steka oss, och vi märkte att invånarna i Harar hade försvunnit från gatorna. De hade adapterat den italienska siestan och under ett par timmar försvinner de bort i skydd mot solen.

 

Detsamma gjorde vi. Eftermiddagen så gott som försvann och kvällen närmade sig. Solen började att gå ner. Vi vågade oss ut på gatorna för att äta ett lätt mål mat innan vi skulle besöka stadens beryktade hyenor. I Harar har man av tradition matat hyenorna med harem, smutsig mat. Sådan mat som man som muslim förkastar, i detta fallet de delar av köttet man inte äter. Man gör det för att på så vis tämja hyenorna så att de vänjer sig vid att inte skada människor.

 

Hyenamatningen är en av många turistattraktioner i staden. Hyenorna är vilda men beter sig som om de är tama. De kommer nära inpå människorna och bryr sig inte något särskilt om turisterna. De låter sig bli matade med stort iver. Det är inte särskilt fula djur, som man kan tänka sig. Visst har de korta bakben och långa framben, en tjock överkropp och ett hånfullt grin, men deras försiktiga steg och fokuset på köttet fick dem att se harmlösa ut.


Den kaotiska sanningen

Jag vaknar upp till stadens alla ljud som beblandas i ett stort virrvarr av mopeder, människor som skriker och hundar som skäller. Någon tappar sina lådor över gatan och en annan hörs förbanna incidenten som förmodligen skett mitt framför dennes bajaj. En muezzin från ett närstående bönetorn sjunger Allah'u akhbar, Gud är stor.

 

Det är Harar jag är i. Islams fjärde heligaste stad. Afrikas Mecka och Etiopiens muslimska centrum. Staden står i kontrast mot det kristna Lalibela som kaotisk istället för lugn, som levande istället för i dvala. Det är en stad att hata för sitt absoluta oansvariga anlete och en stad att älska för sin ständiga vilja att skrika ut att vi inte behöver någon övermakt, att vi är ett med den. Allah är närvarande och likaså är synden. Ständigt balanserar staden på kanten av kronan för att varken slå över till krona eller klave.

 

 

 

Jag öppnar min balkongdörr och ser ut över platsen nedanför hotellet. Jag satt i ett par timmar föregående kväll och försökte att vänta ut människorna på gatan nedanför, men de vägrade att gå hem. Nu var desamma människor här igen. Kvinnorna sitter på marken och säljer grödor. Männen lassar på lastbilar. Dem som inte gör något tuggar istället khat. Denna fasansfulla drog som har lamslagit en hel region. Khatbältet sträcker sig från Nordöstra Kenya, genom Somaliregionen, norrut där det korsar Etiopiens östra gräns, genom Djibouti, tvärs över sundet till Aden i Yemen där drogen når den arabiska halvön.

 

Löven som männen tuggar är små och gröna. De smakar vad man kan tänka sig, löv och gräs. De annars vita tänderna blir långsamt gröna och resterna från sammanpressade löv försöker de att rensa bort med pinnar. Ögonen på en khatmissbrukare är tomma. Deras ögonvitor är blodsprängda och deras iris så pass små att de ser fullkomligt galna ut. I Harar är detta ett problem. När jag står på min balkong och tittar ut ser jag kvinnorna arbeta, några män lyfta säckar men en stor andel av bara män gå där med klasar av khatlöv i sina händer.

 

Kanske är det just dessa khatlöv som har gjort Harar till den plats som det är idag. En stad utan ordning och som ett utslitet organ, en lever som inte längre kan rensa bort det smutsiga. Det kanske är khatlöven som har gjort att staden istället för att planeras har skapat sig själv, som har skapat de små gränderna, alla de obestämda marknadsplatserna och de smutsiga husfasaderna. Det är en stad att hata och älska. Bristen på ordning är även det som gör staden. De små gränderna där man aldrig vet vad man finner. Där varje steg är en överraskning och varje syn är fascinerande.

 

 

 

Gud är stor kanske rättfärdigar staden. Om Gud är stor borde han se mellan gränderna och se vad varje människa bakom varje hörn gör. De kan kanske gömma sig bakom ett skjul eller längst inne i ett hörn i en liten khathåla. När någon bjuder mig på khat svarar jag att khat är lika mörkt som synden. De skrattar åt mig och samlar ihop ett till par löv för att stoppa in i munnen. Sedan önskar de mig en god dag.

 

Jag går vidare och imponeras istället av kvinnorna som får staden att gå runt. Jag imponeras över att de arbetar hela dagarna och utför det mesta av stadens arbete. Trots detta är deras ställning mycket svag. I sina unga år omskärs mer än nio av tio av kvinnorna. Om de är av somaliskt påbrå kan det vara riktigt illa. Att de sedan får stå ut med bortgifte, trakasserier och konkurrens med flera fruar gör inte deras liv lättare. Samtidigt sitter mannen och tuggar khat. Det är han som bestämmer. Jag imponeras över de kvinnor som med sega muskler bär tunga säckar, som kan balansera vattnet på huvudet som med rappa munnar utför affärstransaktioner och som sliter ut sig för sina barn.

 

Harar är en kaotisk men spännande stad. Det händer saker här från morgon till kväll. Jag föraktar många av dess män och ser upp till dess kvinnor. Jag vaknar till muezzin som sjunger för folkets och Guds skull.


Dagarna kommer och dagarna går

Adaama, eller Nazreth som staden även kallas, är huvudstaden i Omororegionen. Förmodligen har ordet omoro ingen särskild innebörd för svensken som hör det, men faktum är att det är en av Afrikas största etniska grupper. Faktiskt är omoro den största etniska gruppen i Etiopien och det finns drygt fyra gånger fler omoro är svenskar i världen.

 

Det är oftast amharaspråket som relateras till Etiopien. Etiopierna accepterar detta men det finns tvetydigheter speciellt bland den muslimska omorobefolkningen som anser sig vara Etiopiens största etniska grupp, större än amharafolket. Anledningen till att man har valt amhara som det nationella språket som hela landet måste lära sig beror på att det länge har varit förknippat med den kristna kejsardynastin som tog slut med Haile Selassie.

 

Splittringen är inte stor men den finns där. Kanske liknar det den lilla klyfta som finns mellan den finlandssvenska och finska befolkningen, där alla måste lära sig svenska trots att finlandssvenskarna är i minoritet. Det finns rimliga förklaringar till detta, de främsta talar om att ett enat språk är viktigt i nationalstat. Adaama som Nazreth heter på omoro verkar ha alldeles för mycket att göra för att hinna bry sig om något så befängt som etniska debatter.

 

 

 

Adaama är en levande stad. Kanske beror det på dess läge. Den är belägen drygt hundra kilometer öster om Addis Abeba i landets största region. Det är en perfekt centralort för trafik som kommer från alla väderstreck. Det är i Adaama som vägarna möts. Det har gjort staden till ett sekundärt finansiellt centrum bredvid landets huvudstad. Glasbeklädda höghus byggs över hela staden. Lyxhotell för affärsmän finns tillgängliga. Transporten, produktionen och finanserna skapar mängder med arbetstillfällen.

 

Adaama skiljer sig från övriga städer. De höga husen ramar in stadens huvudgata. På botten av dessa hus finns mängder med små butiker, caféer och barer där männen avnjuter dagens slut. Kvinnorna ser till att männen har det bra genom att agera personal överallt. Trots allt måste ju en hårt knegande man ha sin vilopaus någon gång. Den stackars kvinnan får stå ut med fjortontimmarspass och en natts sömn för att börja nästa dag igen.

 

Vi anlände till Adaama sent på kvällen. Universitetslektorn, Desta, log lyckligt mot oss. Han berättade att hans namn betydde just lycka. Det sken om honom när han frågade om vi behövde hjälp med att hitta ett hotell. Han hittade ett billigt åt oss. Det var nog det sämsta på resan men passade våra krav alldeles utmärkt den natten. Jag valde att blunda för de tiotal kackerlackor som kröp på väggen och ordnade mitt håliga myggnät. Livet från gatan utanför hördes och vi kunde inte motstå att gå ut och äta middag.

 

Kvällen blev inte lång och inte natten heller. Vakten på hotellet väckte oss klockan kvart i fem på morgonen och sade att vår minibuss var redo för avgång. Motvilligt klev jag upp och lufsade ut till minibussen där en kille började att rycka i min väska. Han hade bara bråttom av någon anledning. Vi körde fram och tillbaka i stan i en timme innan chauffören i fråga slutligen bestämde sig för att vi hade nog med passagerare. I en minibuss för tolv personer var vi arton.

 

Efter ett par timmar fick vi soppatorsk, bensinen tog slut. Tanken var så att säga tom. Likaså var förklaringarna till varför tanken var tom, tomma. Bottenlösa. Istället fick vi vänta i nästan två timmar på att en annan minibuss kom. I ordinär anda började herrarna att bråka med varandra om hur mycket pengar vardera buss skulle ha. När vi väl kom iväg stannade vi snart för att folk skulle äta frukost. Sedan kom vi iväg på riktigt. Förutom alla de små stopp på vägen. För att inte tala om alla korrupta poliser som stoppade oss för att få mutor från vad som visade sig vara vår illegala buss.

 

När vi äntligen skulle komma fram till Harar bestämde någon sig för att slänga av oss tre mil från staden. Efter mycket diskussion lyckades vi få pengar för den sista bussen. Jag förbannade skurkarna på den andra bussen och vi inväntade en ny minibuss. Som tur var blev inte väntan mycket längre än en halvtimme och nästan tolv timmar efter avfärd var vi äntligen framme i det afrikanska islams Mecka.


Lugnet föll över Awassa

Awassa sägs ha det bästa klimatet i Etiopien. Det ligger inte tillräckligt högt upp i bergen för att bli kyligt om kvällarna och inte tillräckligt långt söderut eller på fel sida av Rift Valley för att vara stekande hett. Den svala brisen från Awassasjön för med sig tur i kärlek sägs det. För många etiopier innebär det att Awassa är staden där kärlek föds.

 

Det är möjligt en något romantiserande bild av staden. För stadskärnan, Piazza, ligger något inåt landet och är i all ärlighet varken fult eller fint. Faktiskt är det ett ganska anspråkslöst centrum som saknar Bahir Dars stadskänsla och Harars kaos. I mångt och mycket känns det som en mötesplats. En stor väg delar av staden och stora rondeller gör att trafiken bestående av små blåvita mopedofodorn cirkulerar fram och tillbaka.

 

 

Det är inte förrän man ber en av dessa mopedförare, bajaj, att köra ner en till sjön som kärleken kan förstås. Sjön liknar mycket dem som finns utanför Arba Minch. Kanske är det för att det är en kedja av elva sjöar som har bildats i takt med att jorden har varit i rörelse. Bergen breder ut sig på andra sidan av sjön. Den gröna vassen visar att vattnet är grunt. Där mellan stråna som sticker upp upp till femtio meter från strandkanten går det en mängd människor. De står böjda och tittar med vaksamma blickar ner i vattnet. Plötsligt rycker det i deras armar och med sig upp har de en fisk.

 

Fiskarna är inte enorma men stora nog för att ge en ordenlig måltid. Restaurangerna längs den trädljumna strandpromenaden serverar denna fångst. Det luktar av stekolja och kol. Människor dricker läsk eller öl samtidigt som de beställer in fisk efter fisk för mindre än tio kronor stycket. Den serveras tillsammans med berbaray, chillisås. När man ätit klart tvättar man av fingrarna och går hand i hand vidare längs strandpromenaden.

 

 

Det var på en sådan plats jag bjöd Abraham på lunch. Han blev nog förvånad över att jag plötsligt sade till honom att sitta ner och när han fick veta att jag beställde in den fina fisken spred sig ett leende över hans läppar. Han kunde inte så mycket engelska men han hade varit hjälpsam i mitt sökande efter det svenska barnhemmet, Gryningsbarnen, som ska ligga i Awassa. Tyvärr var det utan någon lycka i mitt sökande.

 

Jag frågade Abraham vad han ville ha att dricka varav han beställde in en läsk var. "Jag tjugofem bröder och systrar. En enhetschef för SOS. En chefssjuksköterska i Addis. En annan lektor i juridik på universitetet i Mekelle. Bara jag som, eh, inte är smart" skrattade han. Nej, han hade kanske inte lyckats lika bra som sina tjugofem syskon men han ägde sin egen bajaj till skillnad från dem flesta som endast hyr dem.

 

Att hyra en bajaj innebär att man först måste samla ihop pengar för att skaffa en licens. Därefter måste man kontakta ett företag som hyr ut en bajaj till dig. Man har ingen ekonomisk press gentemot företaget, mer än att man måste betala hyran. Att äga sin egen bajaj ger fördelen att man kan hyra ut den när man själv vill ta ledigt. Abraham såg till att ta ledigt varje söndag så att han kunde sjunga med sin gospelkör i den protestantiska kyrkan i staden.

 

 

Efter en stund fick vi slut på intressanta samtalsämnen och hans bristfälliga engelska gjorde att det var svårt för honom att förstå vad jag sade. Det gjorde inte mig så mycket. Abraham hade visat mig till fiskerestaurangerna och jag var nöjd med att hör vad han hade att säga i en timmes tid. Jag tackade för mig efter att vi hade gått ett par kilometer på strandpromenaden.

 

Jag gick tillbaka till det lyxhotell vi hade besökt föregående kväll. Jag hälsade vänligt på personalen och i alldaglig manér frågade jag vad deras namn var, beställde in en öl och satte mig nere vid vattnet för att läsa. Det var nog ganska avslappnat i Awassa.


RSS 2.0